Sidor

torsdag 29 december 2016

Julen 2016!


Vi har fått en ny familjemedlem; Stina Carina! 
Stina kom till världen dagen för lucia - med en väldig fart dessutom! Ingela verkar vara som gjord att bära och föda barn och även denna gång gick det smärtfritt (ha-ha-ha...) Jimmy skötte sig också hörde jag, trots att stackarn var förkyld. Huga.
Ett fenomen som tycks uppstå varje gång en bebis föds i familjen är att alla blir som förälskade i den - man tänker och längtar efter någon annans barn varje dag :)
Nåja, jag tänker på och saknar mina andra syskonbarn mest hela tiden också, men när dom är sådär färska luktar de ju så otroligt gott. Och är så otroligt mjuka. Och låter så otroligt gulligt, livmodern drar ihop sig i kramper och brösten spänner (synd att de inte växer också!).
Fast Stina nu är knappa tre veckor så känns det som att hon alltid har bott med sin mamma och pappa och sina systrar i det röda huset i Älandsbro.




Morfar med sitt sjunde (!!!) barnbarn.



Mammommen (Heddas twist på "gammommen" - som
dessutom stämmer mycket bättre!) och Stina.

Ånej, hon gråter! I typ fem sekunder.

Min mammas arbetskamrat
har stickat den här fina mössan!
(Nej, hon har inte gulsot, bara jag
som inte orkade fippla till rätt färg
i efterhand...)

Och så min son! Så uppriktigt intresserad och kärvänlig
mot små bebisar. Den här pojken har sannerligen
ett hjärta av guld!

Juln spenderade vi som vanligt i Viksjö där det faktiskt hade kommit några centimeter snö! Till vår (mest min, antar jag) förtjusning kunde vi plocka fram sparken och åka ett par kilometer med barnen - jättehärligt! Med snö kommer ljus och med ljus mer energi till själen. Det känns som var och en går runt och suckar och stönar och gäspar denna vinter, inte så konstigt då det verkligen är kolsvart nästintill dygnet runt.






Det var superhjältar i huset hela helgen :)



Neavita i vinterskrud.



Glapojke!
Julklappsutdelning!




Tvåtusensexton går mot sitt slut.
Ännu ett år då vi fått vara friska. Det tänker jag på så ofta. Alla dessa barn i vår familj och de är tillsynes friska, öppna, nyfikna små varelser. Mina föräldrar (svärmor inräknad) är ännu unga i sinnet och lever sitt liv som sig bör. De är en stor del av vårt och barnens liv - det är inte alla förunnat faktiskt. De finns de familjemedlemmar som vi träffar för sällan och de som vi oroar oss för, de som slåss mot sjukdom och för en framtid. Men ingen tragedi har begravt oss i sorg, oron vi har är just bara en oro och iallafall ingen förtvivlan.

Vi vet fortfarande inte om vårt hus får stå kvar, men det är ingen katastrof, det löser sig på alla sätt och vis. Herregud, jag får gå till ett jätteroligt jobb, jag får krama och prata med mina barn, jag får vältra mig i hunderiet och jag får kärlek och uppskattning från min man! Jag önskar att världen vore en bättre plats för så många varelser och jag förstår inte varför den måste vara så orättvis, men det betyder inte att jag inte tänker njuta och vara tacksam för just det jag har fått mig tilldelat. 



Obans död tänker jag naturligtvis mycket på än. Folk säger ju ofta att de hör sina djur tassa omkring fast de är borta och det stämmer nog, även om jag inte märkt av något alls. Lite besviken över det är jag ju, med tanke på allt annat knasigt jag upplevt det här året, men han kommer väl när jag klarar av att hantera det helt enkelt. Hans död kommer nog alltid lämna en tagg i hjärtat, mer än bara saknad - det tar hårt på en att döma någon till att inte få leva längre. Han är bortskalad från våra fysiska liv nu, inget materiellt av honom finns kvar. När jag för några veckor sedan flyttade stamtavlan från tävlingspärmen till bokhyllan var det som att avsluta något och det gjorde jävligt ont faktiskt. 


Nyårslöftet för 2017 får väl bli att orka släpa med sig systemkameran oftare och uppdatera bloggen åtminstone en gång i månaden!