Tack och hej Drakborgen!

Drakborgen går i graven.

Efter åtta år, fem olika ägare och två och en halv utbrändsjukskriven kollega stänger leklandet portarna för gott. Och jag kommer nog inte sakna det ett dugg!

Jag har avskytt det och gillat det med åren - men det berodde helt klart på vem som styrde. Nu de senaste åren har jag varit fullständigt nöjd med ett faktiskt ganska roligt och till och med lite utvecklande arbete att gå till. Det enda smolket i bägaren har varit dessa högljudda, skitstressiga, utmattande helger. Och jag ljuger om jag säger att arbeta bland stressade smågriniga föräldrar, sockerstinna uppjagade barn och högljudda maskiner inte hade påverkat mig. Höga ljud är nästan outhärdligt, det gör fysiskt ont i mina öron om någon skriker eller en hund skäller oavbrutet - jag känner för att gå min väg, eller ja i vissa fall skrika tillbaka och slå vilt omkring mig. Det är inte att leka med och jag är såå glad att jag inte behöver lämna de nuvarande underbara arbetsgivarna, men jag hade definitivt behövt söka mig något annat om leklandet fortsatt. Det enda nostalgiska i det hela är att jag sett en del barn som nu börjat förskoleklass sprattlat på heltäckningsmattan under vårt "Babylekis"! Och visst blev jobbet roligare då man fått egna barn. Plötsligt såg man dessa småbenta besökare med andra ögon. Man förstod hur viktigt det var för dem att växla sin sedel till åkpolletter, välja sin favoritglass och få en kram eller highfive av Draken. Plötsligt blev DE mina viktigaste gäster :) Jag minns en gång när jag stod i cafékassan en hysterisk helgdag med en kö som ringlade sig mellan borden och en liten tjej ville köpa en glass som inte innehöll mjölk. Vid det laget kunde jag alla innehållsförteckningar på alla jävla glassar i sortimentet och visste att denna innehöll spår av mjölk - som de allra flesta semi-isglassar. Vi tog tid på oss så hon fick välja en av de två faktiska mjölkfria isglassarna, men som ungar är tog det ju ganska lång tid att välja... och en mindre älskvärd mamma i kön bakom suckade högljutt och trampade nervöst. Ja, man har inte så mycket övers för sådana människor en sådan dag så jag blängde på henne och snäste att detta faktiskt är ett ställe för BARN och de får lika stor plats som vuxna i denna kö. Det kändes mycket bra. Jag gillar att få snäsa när jag vet att jag har rätt! Ungen och hennes föräldrar var glada och surkärringen ännu lite surare - min dag var gjord! :D

Ja, man kan vara med om mycket som leklandsmedarbetare; dödshot av två snorungar för att jag slängde ut dem, torka spya (spaghetti och köttfärssås) över legoborden, torka kiss i H-E-L-A borgen, narkomaner som stal dammsugare med tillhörande sladdvinda, diverse skador och ambulansbesök, målning av kalasrum, snöskottning, täta besök av brandmän då vårt brandalarm reagerade på ALLT och sist men inte minst bli kallad för diverse otrevligheter och rasfientlighet för att jag ville att de skulle bära strumpor som alla andra i lokalen...  ja, kan nog fortsätta i all evinnerlighet!

Nu ser jag fram emot en tid med fokus på att få hjälpa till att lyfta fram vår restaurang och göra den mest poppis i hela Birsta!!! 

Så idag lekte vi en sista gång på Drakborgen och hoppas att all personal på Leos Lekland tar väl hand om alla Sundsvallsbarn som härjat hos oss!