Första veckan i VAB-ruari!

Från magsjuka till influensa! 

Japp, ni läste rätt. Precis som i så många andra hushåll är bakterier och virus i full färd med att förpesta vår vardag. Det började med lite hosta och rossel hos Henning och nu är Amos riktigt dålig med envis hosta, näsblod och hög feber. Idag trodde vi det skulle bli första feberfria dagen men nu visade tempen 38,6 igen!! ARGH! Han är dock vid gott mod, lille kämpen. Niklas kom hem från jobbet och hade typ lika skrällande hosta...

När jag var mammaledig räknade jag dagarna till den "riktiga" vardagen med den omtalade livspusslet skulle sätta igång. Henning avskydde ju att göra de saker jag ville göra; flänga runt på hundklubbar, gå låååånga promenader med vagnen, sitta och fika hos folk. Han ville mest vara hemma... under sin egen lilla korkek :) Så jaa, jag har längtat tills han blev större, rörligare och mer positiv till äventyr. Nu är han där! Så nu uppskattar jag dessa VAB-dagar ska ni veta! Att vara låst till hemmet, den urtvättade pyjamasen och filtarna med intorkade frukostrester - heeelt underbart! 

(Ja alltså, när barnen är sådär "lagom" sjuka. Inte när de däckar av utmattning, till och med vägrar Piggelin-glassen eller när jag sitter böjd över dem för att försäkra mig att jag känner den feberheta andedräkten.)

Jag är ingen cool mamma nej. Jag tar inte 40 graders feber med ro. Jag målar upp bilder i huvudet där jag missar livsviktiga symptom och NÄTTER - är det värsta jag vet; då sover väl hela världen utom jag - för mina barn är ju snuviga, herreguuud! Nåja, jag sover också - även om jag kämpar emot säkert tio sekunder ;)

Titta bara!! I made him!

I förmiddags rände vi på ICA för inhandling av det viktiga fredagsmyset. Ja, då var det ingen feber och sånt alltså - utan faktiskt två ivriga, pratglada pojkar som betedde sig som att de inte sett dagsljus på en hel vecka. Vilket de inte hade i och för sig...

Hur som haver pratade de vänligt med den glade tiggaren, hälsade på varje människa i butiken och strosade så snällt bredvid kundvagnen. Riktigt idylliskt faktiskt. 
Men jag är vid det här laget härdad och vis så jag visste ju att ju längre ner vi kommer på inköpslistan (den är naturligtvis väl genomtänkt med vara uppskriven efter hur man går genom butiken. Jäpp.) desto mer "neeeej Henning, man kan inte ta en burk mitt i stapeln", "NEJ Amos för hundrade gången vi ska inte ha en såndär makapär", "var är Henning?", "har du lämnat din mössa någonstans Amos?", "faan, nu glömde vi majs!", "var ÄR Henning?!" blir det. 

Svettigt, och jag brukar oftast hoppa de mindre viktiga varorna när pulsen ökar och jag får fler än en gång leta Henning mellan hyllorna. Försöker se iskall ut, men mitt hjärta stannar varje gång!

Amos gör Alla Hjärtans Dag-kort
till farmor bland andra!

Amos Genberg - precis så underbart snäll som han ser ut på detta kort!
Det finns verkligen inget ont i den här gossen. Han är en känslig själ och
en tänkare... Klok, förståndig, eftertänksam. Man kan ju undra varför Universum
valt mig till att förvalta honom när vi är varandras motsatser!
(Wow, jag är verkligen så jävla vinögd ser jag...)

Jamen man är ju läskigt lycklig lottad. Man måste ju tänka på det ibland. Ett sådant tillfälle är när man fått den yngste att somna i famnen och försiktigt, oändligt försiktigt, lagt ner honom i hans egen säng och preciiiiis när man nästan är vid tröskeln påväg ut från hans rum kliver man på en såndär hundrasextio år gammal golvplanka så det låter som en pistolskott. Då är det bara att stoppa om ungen igen och rulla ihop sig som en övervintrande igelkott i nattningsfåtöljen tills hans andetag avslöjar om han somnat om. Då kan man stirra ut genom fönstret och fundera på livet... Vara tacksam över att just den där ungen sover bland bylsiga täcken inom fyra solida väggar och har två föräldrar i livet som avgudar marken han tultar på. Vara tacksam över att vi faktiskt är många fler i familjen som bara utbyter kärlek med varandra och att just jag föddes på den här plätten och får vara med om allt det här. Det är uppenbarligen alldeles för få förunnat!