Sidor

onsdag 17 februari 2016

Allahjärtansdag-barn, nya rutiner & krasch i skidspåret!

Nästan hela leklandsdelen är bortblåst nu, ser jättekonstigt ut! Mina chefer och arbetskamrater har jobbat på bra på bara två dagar. Känns skönt att ombyggnationerna redan är i full gång! I måndags jobbade jag på Bakgården och så även idag, det blir lite krux kring hämtning och lämning och bil hit och dit, men snart får vi nog kläm på det. Dessa dagar börjar jag klockan 11:00 så jag har lite "egentid" då resten av familjen har åkt mot dagis. Tid för plock, städ, tvätt och plugg alltså... 

Igår försökte jag mig på en skidtur i de fina spåren uppe på Skönviksberget. Jag hade hoppat lunchen för att hinna innan jag skulle till Drakborgen en sväng och var redan lite darrig på bena när jag selade på hundarna. För mycket kläder hade jag såklart också! Efter bara knappa kilometern kom en nerförsbacke och när jag försökte bromsa den rasande farten vurpade jag och fläkte ut ena handen. Arg som ett bi, skitsvettig och med bultande tumme fick jag gå tillbaka med skidorna under armen - storgråtandes såklart! Det här med nederlag är inte min grej ser ni!
Nåväl, det blev en skogspromenad istället, inte fy skam det heller. Tummen är fortfarande värkande men svullnaden har gått ner rejält. Tummen upp påde´!

I söndags fyllde Junie 7 år och de bjöd på gofika i Ramsås! Jättemysigt med en stor del av familjen samlad. På eftermiddagen fick jag och Niklas lyxen att gå på RÅ och äta med våra grannar. Det var en jättetrevlig kväll och maten var hiiiimmelsk!


















lördag 13 februari 2016

Tack och hej Drakborgen!

Drakborgen går i graven.
Efter åtta år, fem olika ägare och två och en halv utbrändsjukskriven kollega stänger leklandet portarna för gott. Och jag kommer nog inte sakna det ett dugg!
Jag har avskytt det och gillat det med åren - men det berodde helt klart på vem som styrde. Nu de senaste åren har jag varit fullständigt nöjd med ett faktiskt ganska roligt och till och med lite utvecklande arbete att gå till. Det enda smolket i bägaren har varit dessa högljudda, skitstressiga, utmattande helger. Och jag ljuger om jag säger att arbeta bland stressade smågriniga föräldrar, sockerstinna uppjagade barn och högljudda maskiner inte hade påverkat mig. Höga ljud är nästan outhärdligt, det gör fysiskt ont i mina öron om någon skriker eller en hund skäller oavbrutet - jag känner för att gå min väg, eller ja i vissa fall skrika tillbaka och slå vilt omkring mig. Det är inte att leka med och jag är såå glad att jag inte behöver lämna de nuvarande underbara arbetsgivarna, men jag hade definitivt behövt söka mig något annat om leklandet fortsatt. Det enda nostalgiska i det hela är att jag sett en del barn som nu börjat förskoleklass sprattlat på heltäckningsmattan under vårt "Babylekis"! Och visst blev jobbet roligare då man fått egna barn. Plötsligt såg man dessa småbenta besökare med andra ögon. Man förstod hur viktigt det var för dem att växla sin sedel till åkpolletter, välja sin favoritglass och få en kram eller highfive av Draken. Plötsligt blev DE mina viktigaste gäster :) Jag minns en gång när jag stod i cafékassan en hysterisk helgdag med en kö som ringlade sig mellan borden och en liten tjej ville köpa en glass som inte innehöll mjölk. Vid det laget kunde jag alla innehållsförteckningar på alla jävla glassar i sortimentet och visste att denna innehöll spår av mjölk - som de allra flesta semi-isglassar. Vi tog tid på oss så hon fick välja en av de två faktiska mjölkfria isglassarna, men som ungar är tog det ju ganska lång tid att välja... och en mindre älskvärd mamma i kön bakom suckade högljutt och trampade nervöst. Ja, man har inte så mycket övers för sådana människor en sådan dag så jag blängde på henne och snäste att detta faktiskt är ett ställe för BARN och de får lika stor plats som vuxna i denna kö. Det kändes mycket bra. Jag gillar att få snäsa när jag vet att jag har rätt! Ungen och hennes föräldrar var glada och surkärringen ännu lite surare - min dag var gjord! :D
Ja, man kan vara med om mycket som leklandsmedarbetare; dödshot av två snorungar för att jag slängde ut dem, torka spya (spaghetti och köttfärssås) över legoborden, torka kiss i H-E-L-A borgen, narkomaner som stal dammsugare med tillhörande sladdvinda, diverse skador och ambulansbesök, målning av kalasrum, snöskottning, täta besök av brandmän då vårt brandalarm reagerade på ALLT och sist men inte minst bli kallad för diverse otrevligheter och rasfientlighet för att jag ville att de skulle bära strumpor som alla andra i lokalen...  ja, kan nog fortsätta i all evinnerlighet!

Nu ser jag fram emot en tid med fokus på att få hjälpa till att lyfta fram vår restaurang och göra den mest poppis i hela Birsta!!! 


Så idag lekte vi en sista gång på Drakborgen och hoppas att all personal på Leos Lekland tar väl hand om alla Sundsvallsbarn som härjat hos oss!


















fredag 5 februari 2016

Första veckan i VAB-ruari!

Från magsjuka till influensa! 
Japp, ni läste rätt. Precis som i så många andra hushåll är bakterier och virus i full färd med att förpesta vår vardag. Det började med lite hosta och rossel hos Henning och nu är Amos riktigt dålig med envis hosta, näsblod och hög feber. Idag trodde vi det skulle bli första feberfria dagen men nu visade tempen 38,6 igen!! ARGH! Han är dock vid gott mod, lille kämpen. Niklas kom hem från jobbet och hade typ lika skrällande hosta...

När jag var mammaledig räknade jag dagarna till den "riktiga" vardagen med den omtalade livspusslet skulle sätta igång. Henning avskydde ju att göra de saker jag ville göra; flänga runt på hundklubbar, gå låååånga promenader med vagnen, sitta och fika hos folk. Han ville mest vara hemma... under sin egen lilla korkek :) Så jaa, jag har längtat tills han blev större, rörligare och mer positiv till äventyr. Nu är han där! Så nu uppskattar jag dessa VAB-dagar ska ni veta! Att vara låst till hemmet, den urtvättade pyjamasen och filtarna med intorkade frukostrester - heeelt underbart! 
(Ja alltså, när barnen är sådär "lagom" sjuka. Inte när de däckar av utmattning, till och med vägrar Piggelin-glassen eller när jag sitter böjd över dem för att försäkra mig att jag känner den feberheta andedräkten.)

Jag är ingen cool mamma nej. Jag tar inte 40 graders feber med ro. Jag målar upp bilder i huvudet där jag missar livsviktiga symptom och NÄTTER - är det värsta jag vet; då sover väl hela världen utom jag - för mina barn är ju snuviga, herreguuud! Nåja, jag sover också - även om jag kämpar emot säkert tio sekunder ;)


Titta bara!! I made him!








I förmiddags rände vi på ICA för inhandling av det viktiga fredagsmyset. Ja, då var det ingen feber och sånt alltså - utan faktiskt två ivriga, pratglada pojkar som betedde sig som att de inte sett dagsljus på en hel vecka. Vilket de inte hade i och för sig...

Hur som haver pratade de vänligt med den glade tiggaren, hälsade på varje människa i butiken och strosade så snällt bredvid kundvagnen. Riktigt idylliskt faktiskt. 
Men jag är vid det här laget härdad och vis så jag visste ju att ju längre ner vi kommer på inköpslistan (den är naturligtvis väl genomtänkt med vara uppskriven efter hur man går genom butiken. Jäpp.) desto mer "neeeej Henning, man kan inte ta en burk mitt i stapeln", "NEJ Amos för hundrade gången vi ska inte ha en såndär makapär", "var är Henning?", "har du lämnat din mössa någonstans Amos?", "faan, nu glömde vi majs!", "var ÄR Henning?!" blir det. 

Svettigt, och jag brukar oftast hoppa de mindre viktiga varorna när pulsen ökar och jag får fler än en gång leta Henning mellan hyllorna. Försöker se iskall ut, men mitt hjärta stannar varje gång!

Amos gör Alla Hjärtans Dag-kort
till farmor bland andra!





Amos Genberg - precis så underbart snäll som han ser ut på detta kort!
Det finns verkligen inget ont i den här gossen. Han är en känslig själ och
en tänkare... Klok, förståndig, eftertänksam. Man kan ju undra varför Universum
valt mig till att förvalta honom när vi är varandras motsatser!
(Wow, jag är verkligen så jävla vinögd ser jag...)

Jamen man är ju läskigt lycklig lottad. Man måste ju tänka på det ibland. Ett sådant tillfälle är när man fått den yngste att somna i famnen och försiktigt, oändligt försiktigt, lagt ner honom i hans egen säng och preciiiiis när man nästan är vid tröskeln påväg ut från hans rum kliver man på en såndär hundrasextio år gammal golvplanka så det låter som en pistolskott. Då är det bara att stoppa om ungen igen och rulla ihop sig som en övervintrande igelkott i nattningsfåtöljen tills hans andetag avslöjar om han somnat om. Då kan man stirra ut genom fönstret och fundera på livet... Vara tacksam över att just den där ungen sover bland bylsiga täcken inom fyra solida väggar och har två föräldrar i livet som avgudar marken han tultar på. Vara tacksam över att vi faktiskt är många fler i familjen som bara utbyter kärlek med varandra och att just jag föddes på den här plätten och får vara med om allt det här. Det är uppenbarligen alldeles för få förunnat!