Sidor

torsdag 24 mars 2011

Att ta ett beslut ...

Obs! Detta är ett långt och hundigt inlägg!



Idag har jag tillbringat nästan fyra timmar på Matfors Brukshundsklubb och tränat hund i ungefär sju minuter av dem. Ändå var detta en av de bästa träningskvällarna någonsin! :)
För jag har en plan. 
Jag har tagit ett beslut.
Ett beslut på någonting jag egentligen haft i bakhuvudet sedan problemen började, och det gäller såklart Skräcken. Eller Det Lilla Helvetet som han också kallas.
Vår relation har aldrig varit perfekt och det är alltid en liten kamp om hur man uppför sig. De senaste sex, sju månaderna har jag försökt med nolltolerans, vändauppochner, ignorera eller lock och pock. Inget av det fungerar. Jag har sedan länge förstått att det brister i ledarskapet, frågan är bara hur och hur jag ska stävja det. 
Vi har diskuterat fram och tillbaka jag och Niklas och vi är överens om att Oban inte köper hårda metoder och är en individ som behöver mycket närhet, men han är absolut inte en vek hund! Han är otroligt lättstressad och uttåtagerande, reaktiv som det kallas? 


Detta är ett för mig så stort problem att det får mig att må dåligt VARJE dag och det är så otroligt energislösande. Sedan att andra inte ens ser det som ett problem eller feltolkar hans signaler ger jag blanka fan i, jag vill att min hund ska vara lycklig och jag ser att han inte är det i dessa situationer. Skillnaden mellan Obans felbeteenden (osäkerhet, stress och utåtagerande med skall/morr) och Tias felbeteenden (fjaskig, miljöstörd, rädd för män) är att Obans beror på mig och Tias pågrund av dålig mentalitet. Jag tror inte Oban hade visat de beteenden han har idag om det inte berott på mig! Och jag tror Tia hade varit en av de värre i sin kull om det inte berott på mig, för det slags ledarskap jag utövat har fungerat klockrent på henne och hon litar till mig till hundratio procent, vilket inte Oban gör alls. Frågan är om man överhuvudtaget har något utbyte av mig?   


Vårt problem är alltså att han tar till skall i mångt och mycket! Men det är skallen som skvallrar om osäkerhet som gör mig ledsen och nedstämd, det andra är bara normalt vid den hälsosamma upphetsningen vid lek osv. 
Exempel är möten/öppna en dörr/säga varsågod. Allt där minsta lilla upphetsning är inblandat. Det kan räcka med en bil som dyker upp i en korsning. Och möta människor på en väg resulterar alltid skall och morr med rest ragg! Det spelar ingen roll om det är en ensam människa, tjugo stycken eller om de har hund eller inte. Tro inte att han kastar sig i kopplet eller gör utfall! Nej, han går så jävla fint vid sidan. Men det är hela hans varelse som utstrålar osäkerhet och det är ingen skillnad vare sig Tia är med eller inte. Han kan till och med sitta med ryggen åt och ha full ögonkontakt och ändå ge ifrån sig ett skall. Han litar inte ett dugg på mig, eller Tia för den delen. Och han har verkligen inget emot människor egentligen så det är själva situationen och trots sin tonårsålder är han väldigt duktig bland andra hundar! Han kastar sig genast på rygg för hundar med självkänsla och skulle aldrig komma på tanken att utmana en annan hanhund som är normalt funtad i huvudet. Däremot har han (som femmånaders) lagt ner en tax som red på allt och var lite allmänt störd och när valpar/unghundar blir för störiga och oförskämda säger han till, tyst och med jättemycket pondus. Sen tycks han verkligen hata sin bror Gismo och det är verkligen av hela sitt hjärta! :/


Förra veckan bestämde jag mig för att lägga ner all lydnad och freestyleträning för ett tag tills motivationen ramlade på. Ibland blir det ju så. Och att först behöva bli på dåligt humör för att jag inte kan hantera situationen gör ju inte att man blir mer upplagd direkt!
Jag tänkte att jag bara ska köra på de dagliga promenaderna med inslag av uppletande och pinnstigar och så fort det tinat börja cykla. Jag tänkte undvika brukshundsklubben och situationer där jag kan misslyckas - tills jag hade en plan.
Och efter ex antal timmar med Linnea har jag nu bestämt att jag ska börja om från början. Som om han var åtta veckor igen... Bygga en ny, bättre och hållbarare relation! För mina hundar är inte träningsmaskiner som jag plockar fram när det passar, de är familjemedlemmar och för att platsa i flocken måste man hitta sin plats. Tia kommer måsta stå tillbaka litegrann, men som vi diskuterade idag så är det ju ändå grunden som är det viktigaste och Tia är för mig redan perfekt ;) Nog för att jag tror att hormoner och unghundsbeteenden har med saken att göra så är jag fullt övertygad om att man måste ta tag i sina problem (om man väljer att se dem som problem) för det kommer inte försvinna av sig själv och ju längre tiden går desto mer fäste får felbeteenden. Precis som Linnea sa så tycker jag att det är ett enastående tillfälle i livet att få lära mig hund - vilken utmaning! Jag har ju förstått att han är här för att lära mig någonting viktigt och nu måste jag verkligen dyka in i det och lyssna.
Och hans reaktion ikväll då jag bestämde mig för att totalt ignorera hans beteenden var att han reste ragg från hjässa till svanstipp och skallen ökade i takt med att kraven blev mindre och mindre och han fick bygga upphetsning. Ganska tydligt för mig att det inte fungerar :)


Min plan är alltså att nu köra på det här spåret:
* Börja bygga en ny och mycket bättre relation
* Ensamtid (hoppas husse kanske tar Tia litegrann?)
* Mycket, mycket motion för saker och ting blir definitivt bättre efter det
* Ingen upphetsning/uppstressning och total nolltolerans på att belöna det beteendet
* Ingen åthutning vid misslyckande, utan bara visa honom rätt eller "bestraffa" genom social uteslutning
* Ingen träning med krav, utan bara aktiviteter som personsök utan lydnad, uppletande och pinnstigar
* Undvika situationer där vi kan misslyckas tills jag känner att jag kan hantera det för bådas bästa
* Inte gräva ner sig över de misslyckanden vi kommer göra utan andas och "find a happy place" :D


Det här får ta den tiden det tar. Kanske en vecka? Kanske tre månader? Kanske sex månader? Kanske det inte fungerar. Jag hoppas få havandeskapspenning från och med mitten på maj och ska då försöka dumpa pluttan på någon familjemedlem ett tag, men nu behöver de varandras sällskap på dagarna så det måste vänta. 
Men som sagt så är det här uteslutande min felfostran och ett inlärt felbeteende som fått eskalerat. Oban är en av de starkaste och mest säkraste hundar med ett helt fantastiskt temperament! Det är bara att vi inte kompar riktigt än!


Men jag välkomnar denna fantastiska utmaning 
med själ och hjärta för Oban, och vår flocks skull!

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tycker du ska låta det ta den tid det tar med Oban. Han är ju så ung fortfarande och jag upplever att Nessi-generna mognar mycket långsammare än Lovikka-generna (eller hur man ska uttrycka det...). Han är ju inte färdigutvecklad ännu och han måste ju få gå i genom de där jobbiga tonårsperioderna, precis som alla hundar. Skillnaden är bara att på vissa hundar tar de där perioderna längre tid än på andra. Nessi beter sig fortfarande som en 10 månaders valp. Jag har ju inte träffat Oban så mycket men jag har 100 procents förtroende för ditt ledarskap och din kunskap. När Oban är vuxen kommer även han att ha den insikten - att matte är bäst! Styrkekramar //Hanna

Anonym sa...

Hej Angelika! Du vet vad jag kallat Ness för. Du får ha tålamod i massor. Min lilla tjej beräknas vara klar om 3 år ev. Det jag jobbat på har gett resultat men är många gånger så frustrerande att jag vill bara försvinna. Det är de besvärliga hundarna man lär sig mest av. Toini.

Malin sa...

Du är fantastiskt duktig med hundar Angel. Så är det bara. Du reder ut det, inga tvivel där. Gör om gör rätt är nog helt rätt väg att gå. Och att ge honom mer tid att hitta dig och lita på dig. För ledarskap eller inte så har du två hundar som trots allt avgudar dig.

Anonym sa...

Min personliga känsla när jag läser detta är att du nog över reagerar lite grann. Jag håller helt med Toini att de är de "hårda" hundarna man lär mest från, men som också ger mest tillbaka i form av glädje, aha upplevelser och självkänsla när man lyckas. Det är också rätt att han fortfarande är ung och då som mest formbar, det vill säga det är då det skall göras. Min erfarenhet säger dock att under träning och fostran SKALL du och hunden vara på tu man hand. Valpen lär ofelbart av den äldre hundens olater så väl som de goda drag den kan föra med sig plus att han lägger till några egna påfund. Rätt som du säger om motionen den är absolut livsviktig och gör att han blir mer samarbetsvillig, detta särskilt på en hund med Obans fysik. Min filosofi är också att fostran och bestraffning inte alltid måste förekomma utan tid till "frispel" måste också få förekomma, utan bestraffning. Förståndet om när det passar och inte kommer med ålder och mognad, alldeles som hos oss.
Du vet också var Tia kan få en fristad så länge du önskar.
Jag tror som de tidigare kommentarerna att du tänker och gör rätt. Den tiden kan vara bra och nödvändig för alla parter i "flocken".
Ha det Gott och sköt om!
Dubbelmorfarn med optioner!

Toini sa...

Lyssna på " Dubbelmorfarn " Angelika det kunde inte ha sagts bättre. Han har rätt i allt. Och kom ihåg att du är otroligt duktig! Toini.