Sidor

tisdag 16 februari 2010

Hjärtebarnet!







Med risk
för att låta som en gammal käring; tänk vad fort tiden går!
I söndags var det ett år sedan Junie kom till världen, på allra största kärleksdagen. Det var väldigt lyckat oplanerat måste man ju säga.
Jag och Tia skodade till Härnösand på måndagen för att tillsammans med Ingela och Junie träffa mamma och pappa på stan och fika. Var fikar man då på stan i Härnösand? Jo, vi gick till det gamla haket Rutiga Duken där jag jämt hängde med mina väninnor under skoltiden. Tänk, att interiören såg likadan ut, de hade samma saker att erbjuda (till och med daimkaka, Titti!!) och var lika dålig på service nu som då trots att det inte är samma ägare. Nej, nu var jag orättvis, det var inte något större fel på tjejens välvilja, glömma kan ju alla. Man blir liksom bara lite mer känslig då man jobbat så själv. Kan man bli sjukskriven för det? Arbetsskada? Otroligt påfrestande :)
Vi hade väldigt mysigt och Junie höll låda hela tiden med allas våra förälskade blickar på sig. Härnösand var sig likt, halvdött, grått och tråkigt. Jag är ingen partypingla direkt, det vet väl alla, men ju oftare jag är i Härnösand desto mer uppskattar jag Sundsvalls City och då menar jag sånt som en bred gågata genom staden, livliga restauranger, fula konstverk och överdrivet julljus.

Innan jag återvände hem till fattigdom och elände våldgästade vi systers svägerska och hennes två hundar, en korsning tax/jackrussell och en dvärgpincher. Hujedamej! Taxkorsningen är en skitgo' kille och det var inge fel på pinchern heller efter att jag vänt upp och ner på honom en gång då han försökt bita Tia i skinkan då hon vände ryggen till. Han var inget hopplöst fall direkt, bara en osäker liten skit med pepparkornsögon. Jag skulle lätt kunnat stoppa honom i fickan och tagit med honom hem. Det skulle vara något att ha en spretig liten sak, "en sån där väskhund", som man kunde träna och tävla lika mycket med som med Tia. Tia är ju också ganska spretig men hon kan iallafall hoppa upp i soffan själv.

Summasummarum av detta inlägg är att älskade ongen börjar bli en stor dam och jag inser att hon är ren och skär kärlek i mitt hjärta.
Sedan också att jag gillar ju verkligen Sundsvall, kan dock bero på att hälften av det som gör livet värt att leva finns här. Och så att jag skulle få välja skulle jag ha alldeles för många hundar för mitt eget bästa!

2 kommentarer:

Anonym sa...

No säg n'dan blicken mer än 1000 ord kan man fixärä nanting mer än deranne. No ära ändå bra vacker! Å de säg ja int för att ja ä'n stolt morfar utan därför att de begrip jäg.
Ja hull å vä däg på att no ärä time å gära om na litte tå interiören därpå "Rutiga" å. Ja hull å vä däg på att de va en gemytlig förmedda, men dä ärä ju alltin då a'Junie ä mä.
Ja geck ner i bilen sen å satt mäg å läsa halve boka (ljusfolke) tell Mora kum tibakars.
Hulö tänk int på na mer hunner nu på e tag utan överlåt dä åt mäg.
Hare gott å vi hörs snart å igen.
Dubbel Morfarn!

Titti sa...

Daimkakan är även den exakt likadan, jag vet :) Jag har faktiskt varit in där och fikat med Marie trots att det tar emot att besöka denna stad! Om jag kunde flytta kommungränsen hade jag gjort det för längesen. Vill inte tillhöra Härnösands kommun! Tacka vet jag Sundsvall. Håller tummarna för att det går bra med huset :) Håll oss uppdaterad. KRAM