Sidor

fredag 26 februari 2010

Finally Friday!

Nu är den sista semlan äten för
jag är faktiskt lite less på dem...



Termiter har bosatt sig i mitt svalg och håller på att äta sig igenom. Det kliar och bränner och jag försöker hosta men det blir bara högfärdigt och har ingen större effekt. Topz är Guds gåva till de sjuka men jag tycker nog att de är för mjuka, för korta och för torra. Jag ska ta fram längre topz med sandpapper på och så ska jag såklart märka dem med "endast för utvärtes bruk" som amerikanerna gör så man inte blir stämd om någon idiot petar sig ända in på hjärnan.

Idag tog vi en välbehövlig sovmorgon innan vi gick till banken och ansökte ordentligt om bolån. Vi har också börjat pensionsspara där vilket jag inte har någon aning om hur det gick till men det är ju bra. För framtiden liksom. Nu ska vi börja lägga undan en herrans massa pengar på ett sparkonto varje månad så vi har till kontantinsats, lagfart, pantbrev och allt sånt som det ska va. Så jag tänkte att ett hus för kanske tjugo trettio tusen skulle vara lämpligt. Så jag ändå kan åka upp alla pengar till alla träningar, shoppa besinningslöst, köpa tre hundar och klippa mig två gånger i månaden. Var hittar jag ett sånt? Det får gärna ha fönster, el och vatten, men det är inget krav. Huvudsaken det finns mark.

Tia och jag gick sedan till garaget som ligger vid Filmstaden för att hämta Skodan som tinat av där under natten. Tänk om jag bara varit så smart att jag ställt in den där innan besiktningen! Då hade jag knappast behövt besikta om den eftersom det var den fem centimeter tjocka isen som gjorde att det inte gick att få upp motorhuven eller låsa fast dragkroken. Nu gick det som smort och vi var ute innan vår tid ens hade börjat. Glad i hågen tog jag och Tia varsin korv på Sibylla och biträdet i kassan överraskade mig genom att vara supertrevlig och riktigt mån om att packa in Tias kalla grillkorv ordentligt. Åh, vad glad man kan bli över ett trevligt bemötande!
På tal om trevliga människor så hade jag två karlar hos mig över dagen igår. Jajamän, här är man eftertraktad! Iallafall om man har en toalett där det inte går att spola. Vi pratade hund mest hela tiden! Den äldre hade en bordercollie och den yngres bror hade en jackrussell/papillonblandning. JR-blandisen kunde minsann en massa trix! Den kunde rulla runt och gå på bakbenen och OJ var duktig den var.
"Du vet att man kan tävla i sånt va?" fnissade jag och joooo det visste han minsann. Tror jag det.
De var iallafall goa båda två och det bästa var ju att de fixade ledningen som hade frusit så nu kan man gå på toaletten utan att ha med sig en femlitershink med vatten.

Nu ska jag slänga mig i soffan med en skål dulcedeleche-glass och varm chokladsås. Om jag orkar har jag ett tomt kylskåp som bör fyllas och jag är sugen på att baka en Pollykaka till besöket hos Aussie Actions ikväll.
Tia är rätt slö och sover med ett halvätet grisöra mellan käkarna, hon har börjat löpa och är mest kelsugen hela tiden. Golvet ser ut som ett slakthus ibland men även om trosan är bra så tycker jag hon ska få slippa den så länge hon håller sig på golvet. Hon är INTE duktig att hålla efter sig, men det beror nog på att trosan var på så fort hon var inomhus de tre första löpen.

Imorgon är det Matfors årliga utställning i Timrå Ridhus och tre av bekantskapens valpar ska ställas. Det ska bli ooooliiidligt spännande att se vad de får gör kritik. Sedan ska jag få raka benen, kleta på mig mascara och få gå på trettioårsfest!

tisdag 23 februari 2010

Snopet!





Besvikelsen är enorm nu.
Jag fick ett mejl från mäklaren i eftermiddag där hon skrev att visningen på lördag är inställd.
På grund av att huset redan är sålt!

Ja, ni läste rätt, de har sålt mitt drömhus till någon annan!
Jag har gått här i timtal och intalat mig själv att vi kanske inte vinner budgivningen och det finns säkert någon annan därute som tycker det är lika perfekt som vi tycker. Men att de skulle snuva oss på försöken?! GAAAH.
Jaja, det går fler tåg (eller inte - om man ser på TV-nyheterna och banverkets ångest) men det stod ju våra namn över hela fastigheten.
Jag tänker sura över det här några dagar nu. Jag tänker föraktfullt lyfta på läppen när vi kollar igenom de senaste husen på hemnet och jag tänker vältra mig i min ändlösa förtvivlan. Jag tänker tröstäta semlor (om jag hade orkat gå ut och skrapa bilen) och jag tänker vemodigt stirra ut genom vardagsrumsfönstret och sucka sorgset.

Äntligen har jag fått upp mina fina priser i bokhyllan iallafall. Eller fina och fina, pokaler och glasprydnader får mig att hulka och jag tycker personligen fodersäckar, presentkort och försäkringar är bättre priser, men dessa två betyder väldigt mycket så de vill jag mer än gärna visa! Som den ödmjuka lilla varelse jag är. Hähä.
Sen vet jag för den delen inte var jag skulle kunna gömma vandringspriset, pokalen är på jäsken lika stor som jag. Och hederspriset kommer ju från Aussie Action's som har en speciell plats i det här hushållets hjärta.
Med vandringspriset hör också en bok där ekipagen år efter år har satt in ett foto på dem/hunden och den högsta poängen. Först ut är Aussie Action's Red Emeline och husse Björn år 1995 med 193 poäng och precis innan mitt och Tias blad kommer Linda Fahlén och hennes corgi Humle med 190 poäng. Däremellan är det schäfrar, kelpies, bordecollies och en vad jag tror är korthårig vorsteh... Vi får skriva dit stolta 187,5 poäng innan vi lämnar över priset till nästa års vinnare!
Man blir ju definitivt lite peppad att sätta igång årets tävlingssäsong... men det kommer det väl det med, när iskylan slutat krama livet ur en.

Vad sägs om grusknaster under gympadojorna, förmultna löv, avloppsodör i luften och geggiga vårstigar istället? Jag längtas.

lördag 20 februari 2010

Kursdag, del 1. OBS! Hundigt! :)



Det bästa som finns är att plocka ur minneskortet ur kameran och sen komma hem och inse att kortläsaren ligger kvar i väskan... *morr*
I och för sig inget konstigt så trött som jag är nu! Efter att ha jobbat och hastat hela veckan kände jag mig inte alltför taggad att gå på kurs imorse då huvud och nacke strejkade rejält. Men piller hit och dit och Tia var laddad till tusen och har jobbat stenhårt hela dagen. Jag säger bara det - kelpie! Vi har provat på det mesta idag; bakdelskontroll, backande, jobba på avstånd, turn och kullerbytta.
Bakdelskontrollen övades genom att ställa upp bakbenen på en pall i lämplig höjd och kunna gå runt med frambenen. Detta har jag ju tränat i timtal hemma, först på bok, sen på flärre bokar och sist på en större IKEA-korg (jag säger ju det, IKEA är bäst!). Eftersom Tia är rätt bakskygg och inte alls hajar att hon har två ben till därbak så är det en jättebra övning! Nu ska jag bara få henne att gå upp på väggen vilket verkar vara ett jättesteg från att stå på hela nationalencyklopedin?
Backandet skulle vi träna på genom att placera ut två långa grindar och belöna hunden då den backat hela vägen ut. Detta moment lärde Linnéa mig att lära in med boll och det har fungerat jättebra! Vi bestämde oss för att gå mot strömmen och inte komplicera det ytterligare vilket Frida Binette - vår instruktör då- inte alls hade något emot. Vi fick visa upp vårat backande och efter ett tag med lite febril tankeverksamhet från Tias sida så backade hon snabbt, rakt och långt. Behöver jag säga att jag var sprickfärdig av stolthet?
Turn då - att gå samtidigt åt sidan med Tias bakdel mot mig. Det har vi tränat i smyg på hemma och nu går hon riktigt, riktigt bra! Hon håller position och drar inte iväg utan balanserar upp perfekt om jag stannar eller går på. Nu gäller det att bygga på det här momentet att hon ska gå runt mig i en cirkel i turn. Jag gillar sådana utmaningar som jag kan träna hemma i vardagsrummet eller på jobbets parkering! :)
Okej, och så kullerbytta. Det kommer ta låååång tid. Men det ska gå. Det känns också som en ypperlig övning för att få henne att lita på mig fast det innehåller kroppslig beröring och att hållas fast är ju skitäckligt! Nu ska ni minsann inte tro att jag är en sådan som släpper en hund för att den skriker, då skulle jag aldrig kunnat visa mig bland folk. Kelpien är otroligt manipulativ, smart och beräknelig så drar du åt dig händerna när den skriker så är du grundlurad för all framtid. Ramlar en kelpie nerför ett stup och bryter alla revben kommer den inte säga ett knyst - tar du den däremot i nackskinnet låter det som om du bränner en katt levande.
Men detta handlar om inlärning så då tar vi det piano. Varför säger man så förresten? Det är ett fruktansvärt knepigt uttryck.

Jag är i alla fall grymt nöjd med kursdagen, både över mig själv som förare och vår knasiga och helt ljuvliga hund! Hon jobbar som ett lokomotiv hela tiden och jag kunde aldrig önska mig något bättre i en träningskamrat. Däremellan tjusas hon med andra hundar, aldrig något gruff eller sura miner. Ja, eller så stjäl hon godis från bordet. (Vafalls? Släpphänt har hon blivit matten.)

Imorgon ska vi inrikta oss på programbygge och rörelser som passar till våra låtval. Jag har ju valt Lollipop med Mika eftersom den är fartig och flamsig vilket passar oss perfekt. Så vi får se vad det kan bli av det!
Direkt efter den kursen åker jag och Linnéa vidare till Matfors BHK för allmänlydnadsinstruktörsutbildningen - pjuh! Det gäller att ligga i om man vill vara på topp. Eller hur var det? Med tanke på min struliga frisyr och gråa ögonlock så kanske jag inte är på topp *host*
Nästa helg är det utställning, husvisning och trettioårsfirande på schemat. Vi ska också upp till Viksjö för lite gettogether - jag måste ju få hålla om mitt senaste syskonbarn litegrann! Hon har nästan blivit vuxen var det någon som sa...
Och så kurs naturligtvis.

Huset förresten, hur går det med det? Visning är nästa lördag då och det är skitjobbigt att gå och vänta på det. Jag fick dessutom ett oroväckande mejl från mäklaren som skrev att det var sååå många spekulanter att hon blir tvungen att dela upp oss i flera grupper. Hur illa låter inte det? Hoppas huset är skitlitet och luktar mögel så ingen vill ha det. Mohaha.
Jag ska iallafall slåss för det med näbbar och klor. Att inte folk fattar att det är VI som ska bo där?!

Till våren drar vallningen igång ordentligt här i norrland iallafall! Susanne med kelpie från Cukids och hennes sambo flyttar till gård i Stöde och skaffar får. Han är dessutom vallningsinstruktör så det kommer bli så roligt att få utöva det mer än en eller två gånger per år!

Nej, nu ska jag borra ner mig i duntäcket bredvid skräpet och invänta husse som är på någon trevlig tillställning som vanligt. OK, att han är social kanske inte går att klaga på. Tänk vad han skulle kunna klaga på om hundnörderiet...

I'll be back! /Angie

tisdag 16 februari 2010

I ett hus vid skogens slut...



Åååh - jag har hittat ett hus på Alnö! Jag vill att Niklas genast ska sluta hänga i bastun med andra svettiga karlar och komma hem så vi kan ringa mäklaren NUNUNUNU och säga att vi vill komma och kolla. GAH! Billigt, pluttenuttigt, på Alnö och massa gräsmatta. Där vill jag bo.

Hjärtebarnet!







Med risk
för att låta som en gammal käring; tänk vad fort tiden går!
I söndags var det ett år sedan Junie kom till världen, på allra största kärleksdagen. Det var väldigt lyckat oplanerat måste man ju säga.
Jag och Tia skodade till Härnösand på måndagen för att tillsammans med Ingela och Junie träffa mamma och pappa på stan och fika. Var fikar man då på stan i Härnösand? Jo, vi gick till det gamla haket Rutiga Duken där jag jämt hängde med mina väninnor under skoltiden. Tänk, att interiören såg likadan ut, de hade samma saker att erbjuda (till och med daimkaka, Titti!!) och var lika dålig på service nu som då trots att det inte är samma ägare. Nej, nu var jag orättvis, det var inte något större fel på tjejens välvilja, glömma kan ju alla. Man blir liksom bara lite mer känslig då man jobbat så själv. Kan man bli sjukskriven för det? Arbetsskada? Otroligt påfrestande :)
Vi hade väldigt mysigt och Junie höll låda hela tiden med allas våra förälskade blickar på sig. Härnösand var sig likt, halvdött, grått och tråkigt. Jag är ingen partypingla direkt, det vet väl alla, men ju oftare jag är i Härnösand desto mer uppskattar jag Sundsvalls City och då menar jag sånt som en bred gågata genom staden, livliga restauranger, fula konstverk och överdrivet julljus.

Innan jag återvände hem till fattigdom och elände våldgästade vi systers svägerska och hennes två hundar, en korsning tax/jackrussell och en dvärgpincher. Hujedamej! Taxkorsningen är en skitgo' kille och det var inge fel på pinchern heller efter att jag vänt upp och ner på honom en gång då han försökt bita Tia i skinkan då hon vände ryggen till. Han var inget hopplöst fall direkt, bara en osäker liten skit med pepparkornsögon. Jag skulle lätt kunnat stoppa honom i fickan och tagit med honom hem. Det skulle vara något att ha en spretig liten sak, "en sån där väskhund", som man kunde träna och tävla lika mycket med som med Tia. Tia är ju också ganska spretig men hon kan iallafall hoppa upp i soffan själv.

Summasummarum av detta inlägg är att älskade ongen börjar bli en stor dam och jag inser att hon är ren och skär kärlek i mitt hjärta.
Sedan också att jag gillar ju verkligen Sundsvall, kan dock bero på att hälften av det som gör livet värt att leva finns här. Och så att jag skulle få välja skulle jag ha alldeles för många hundar för mitt eget bästa!

torsdag 11 februari 2010

Herrejestanes!


Tias nya favoritplats är i jämnhöjd med köksbänken.
Hon har aldrig varit intresserad av att ligga där förut
innan min kompis Titti kom på besök en dag och bjöd
upp henne. Då insåg hon kanske hur mycket närmare
hon kom maten... Och jag erkänner att det är rätt mysigt
att ha henne att surra med när man lagar mat och hussen
inte är hemma. Köket är ändå familjens samlingsplats va?


Vilken dag! Hujedamej. Jag har inte ens haft tid att fika med mamma och pappa när de ändå var i krokarna. Men ändå har det varit en av de bästa dagarna i mitt liv, banne mig! Jag har städat (lite fusk, men ändå), promenerat hunden, tränat "Indoor Walking" på Helex och svettats floder, lagat mat, ringt en herrans massa samtal och känner att jag ligger före i planeringen, tvättat och vikt, och sist men inte minst tränat med lilla Ness inför utställningen sista helgen i februari. Vi var det gamla trogna gänget hundnördar såklart och jag blir varje gång så himla glad över att jag fått lära känna alla dessa människor! Bara genom en hund sådär...
Ness är precis som sin syster Nikita en stjärna och det ska bli så kul att få visa upp henne för domaren. Hoppas bara jag får henne sköta sig fullt ut! Det som är specifikt för den här kombinationen tycker jag, är att de är rejäla, friska hundar men ändå ser så jäkla näpna ut! Finskurna liksom...
När Tia var valp var hon rätt hård i kroppen om man jämför med de här som är otroligt mjuka och "tultiga". Dessutom har de så olika sätt att hoppa på folk; Tias kull väger väl som mest femton, arton kilo men när de hoppar på en skjuter de ifrån mot kroppen, river med klorna och är allmänt skitjobbiga. Nikki och hennes syskon hoppar rakt upp! Å andra sidan gräver de med tungan i halsen på en om de kommer åt.

Nu har jag minsann hela kvällen kvar att dega på hur jag vill. Helgen bjuder på jobb, årsmöten och en första träff i allmänslydnadsinstruktörskursen (men shit, vilket långt ord!). Det känns som en utmaning jag bävar lite inför... Jag kan vara stursk nog att säga att jag förmodligen skulle kunna få ordning på en hund om jag fick ha den hemma hos mig. Men att lära människor hur de ska förhindra eller lösa ett problem - puh! Men det är väl just därför man får gå en kurs antar jag... :) Jag ska tydligen ha tänkt ut en projekthund till söndag och hur mycket hundfolk jag än känner så kommer jag inte på någon som skulle behöva hjälp... Det blir till att åka hem till byn och knacka dörr. Den hund som skäller mest får bli mitt offer! :)

Ååh, vad bra det går att leva sunt förresten! Jag har minskat ner betydligt på onyttiga saker. Hur mycket onyttigt per dag jag får i mig tänker jag inte skriva här, då får jag ju skämmas ögonen ur mig, men det är iallafall mindre än förut. Dessutom har jag börjat tyckt att mat smakar rätt bra och väljer frukt före godis. Personlighetsförändring i allra högsta grad.

Nu ska jag kila ner mig i soffan bakom Niklas och zappa på TV:n, jag har surrat med finaFina i några timmar så öronen är alldeles heta. Hon beskyllde mig ömt för att hitta något fel på varje hundras hon blir intresserad av! :) Har ni hört en sådan fräckhet?! Haha. Jisses, så jag saknar henne och svartbjörnen!
Tia går omkring som en osalig ande och vill visst hitta på något, så jag får väl plocka fram klickern och lära Tia dra av mig strumpan eller något annat onödigt.

/Angie

Titta, den blommar!



Det är helt sensationellt att en växt faktiskt blommat här hemma hos oss! Det närmsta vi brukar komma när de byter utseende är att de blir bruna och förvandlas till stoft om man andas på dem. Kanske symboliserar de där rosa lilla bladen en nystart av något slag? Eller är det rätt och slätt för att jag fått den av min älskade vän?