Sidor

onsdag 6 januari 2010

Trettondagen går mot sitt slut ...


Hela familjen slappar i soffan ...


Jag åkte ett och ett halv varv runt Ryggis på skidorna på måndagkvällen med Tia. Jag tyckte det gick oväntat bra även om jag förfrös fingrarna och Tia knappt kunde gå över i trav på grund av den långsamma takten. Men man ska vara glad för det lilla och härifrån är det ju bara att köra på. Gubbarna i spåret log i smyg - det såg jag nog- påpälsad och flåsig och för långa stavar och vinglig i nerförsbackarna. De skrattade väl åt min magväska full med näsdukar, sådana där freaks snyter sig ju rakt ut i luften och visst, det kanske är himla behändigt, men jag skulle förmodligen få snor över hela hakan och ner i halsduken.
Tyvärr vaknade jag med migrän och nackvärk på tisdagmorgonen och det har hållit i sig ända tills nu. Ipren efter Ipren och trehundra liter vatten är ingenting om man jämför med en liten svindyr Zumo. Tack och lov hade ju Apoteket öppet några timmar idag så vi masade oss dit i tjugoen minus och nu ligger det bara där i bakhuvudet och bankar, kniven genom ögat är borta och humöret är på väg mot det bättre. En jättepåse godis och två liter cocacola känns som lite plåster på såren när jag förlorat en och en halv dag till migrändemonerna.
Jag hade tänkt plocka ner det lilla av julen som är kvar; en adeventsstake och stjärnan i fönstret, men istället kokar jag kaffe och väntar på att Linnéa ska komma och förbarma sig över mitt hår. Kanske att jag följer med till träningen sen då Tia inte direkt har fått vad hon behöver dessa dagar, men jag är fortfarande stel och hög musik, koncentration och skällande hundar känns inte riktigt läkande. Och andra sidan är en lycklig hund och kära vänner ett väldigt läkande koncept!

Så, måste man skriva en årskrönika om 2009 som alla andra gjort? Så seriös orkar jag inte vara. Jag är bara jäkligt glad över alla ungar som fötts under året och då är såklart höjdpunkterna mina två systerdöttrar <3 Vidare är jag snuskigt stolt över att ha vågat mig ut på tävlingsplanen och att det dessutom har gått över förväntan!
År 2010 hoppas jag på att vi hittar oss ett hus, att jag kommer in på en utbildning som får mig att utvecklas, ett till kelpieskräp, en och annan resa och så kanske i slutet på året planering för ytterligare en familjemedlem?
Att ha mål i livet är väl ändå målet med livet? Hnn?

4 kommentarer:

Maijsan sa...

ett till kelpiskräp och ytterligare en familjemedlem, JAAAAAAAAAAAAAAAAAA! ;)

Anonym sa...

Dä ä no rätt att man sku ha mål men man fo för den skull int bli målfixere,så att man int kan se skogen för alle träa. Min tro på konsten att leva ä å hitt se sjålv. Att kun kän når man ha'e bra å ä tifreds mä se sjålv i första hand å tillvaron i allmänhet i andra.
De hanne hörs sum klyscher men är att väl beakta. Hur månge måla du än sätt opp kum du aldrin å nå fram då du hele tin bära kom å sätt opp nya.
En ärbetskompis sa åt mäg en gång "lugna ner däg Sören vi hin int ändå." å dä ä sant för hinn vi börje vi mä na anne å så hant vi int ändå.
Konsten å leva ä å njute tå dä man ha å int bära si på dä sum ä på anner sia hägan. Tro mäg Jänta du vet va ja ha provd å misslytjes mä. Å ändå tytje ja att vi ha'ä bätter än de merige nu i vårt enkla tjäll.
Kul å si att du nytje skien, men ha it ihäl däg it.
Sköt om i båner å vi hörs na tå!
Neavita -27,9 gr. Dubbel Morfarn!

Anonym sa...

Gott nytt år! Så fina foto du tagit på snön och Tia! Nästa gång jag kommer till Sundsvall vill jag gärna träffa Morfarn som skriver i din blogg - jag vill så gärna höra hur dialekten låter i talat ord!
Kram från oss i söder ( vi har också snö nu!)
Hanna & Lovikka & Frasse & Skitungen

Anonym sa...

Saknar dig! *kram* / Challis