tokigangel

Men varför har man en blogg om man aldrig uppdaterar den egentligen? Jo, för att man har blivit sentimental och kan bara inte lägga ner den. Sådeså.
Livet har gått upp och ner de senaste veckorna med små problem som blivit jätteförstorade och helt sönderanalyserade i små, små atomer. Då är det alldeles fantastiskt när de utretts och livet återvänder! Plötsligt får dygnet så många mer timmar och till och med att plocka undan disken ger lite lyckopirr i maggropen.

För första gången på en herrans massa veckor har jag sett Dogwhisperer igen och inspireras alltid. Att det är dumma amerikaner som får hjälp behöver inte kommenteras, jag imponeras ändå över att ha fyrtio, femtio hundar i släptåg över vidderna. En dag, då ska det finnas ett hundpsykologicenter här i Västernorrland, eller hur?
Hur går det då med den fyrbenta flockmedlemmen i det Genbergska/ Serreboska hemmet? Hon är urfälld och ser ut som en chokladkänguru i pudersnön. Med råttsvans. Så jag struntade i att anmäla till Matfors utställning i februari... Hon behöver ju inte ännu mera nackdelar direkt. Sen hör hon lite dåligt igen och going nuts så fort man kommer utanför dörren. Den här gången beror det iallafall inte på att hon är uttråkad, för hon är med mig på jobbet flera gånger i veckan och då tränar vi freestyle på lunchen och går sedan upp på Arken och köper eftermiddagstugg. Himla mysigt faktiskt och jag är ju ett stort fan av vardagslyx.
På trixfronten står det ganska still just nu... Vi nöter och nöter "vänd" och provar så smått på några steg sidledes som i slutändan ska bli "turn". Sedan tragglar vi med "ass" också! Men genvägar är lätt och ta till så jag får vara mer noggrann innan det blir ett inlärt beteende. Jag har också börjat klicka i "slampa" och "pinka", det vill säga att på den första slänger hon sig på rygg med benen brett isär och på den andra ska hon lyfta benet mot något :)
En liten förändring i träningen har det också blivit. Eller liten, den är faktiskt ganska stor... Jag tränar efter egna idéer, ve och fasa! Jag menar att jag fortfarande tar till mig vad andra säger såklart, de flesta kan så mycket mer än jag när det gäller hundträning. Men jag måste ta det i min takt, med den tröga blonda skalle jag har. Allt går sååå mycket långsammare, men jag måste tänka efter .

Nu har jag en stark längtan efter mina vänner i söder, en frisering av mitt flerfärgade rufs och ett glas O'Boy.