Sidor

lördag 31 oktober 2009

Grådassigt.


GAH.
Jag är så sjukt trött. Frånvarande liksom, mår upp och ner och är samtidigt den lyckligaste människan på jorden. Hur går det ihop?

Längtar efter svärmor och längtar efter Fina & Leia. Då har jag ju en väldans tur som får träffa dem snart? Den tjugonde åker vi till Enköping - hålan som jag gillar så mycket. Där huserar ju alla tre så jag får min önskan uppfylld <3

Snodde en grej från Lisa igen, just i brist på ämne att skriva om:

VAD SOM GÖR MIG...

Tacksam: Att jag är väldans frisk och har de mest fantastiska människor omkring mig!

Fundersam: Kelpie eller cattledog? Kelpie eller cattledog?Kelpie eller cattledog?Kelpie eller cattledog?Kelpie eller cattledog?Kelpie eller cattledog?Kelpie eller cattledog?Kelpie eller cattledog?Kelpie eller cattledog?Kelpie eller cattledog?Kelpie eller cattledog?Kelpie eller cattledog?Kelpie eller cattledog?Kelpie eller cattledog?Kelpie eller cattledog?Kelpie eller cattledog?Kelpie eller cattledog?

Glad: En sambo som hämtade mig på jobbet och kom tidigare för att han ville se det jag målat på borgens väggar! <3

Arg: Att jag aldrig står på mig. Det är nog det enda som gör mig riktigt förbannad!

Irriterad: Folk som "måste lägga all sin energi på sin lilla bebis nu" och skänker bort sina djur hit och dit. Man undrar ju hur mycket de ville ha djuren från början egentligen...

Ledsen: Att jag inte kan träffa Junie varje dag och att jag inte orkar vara så ordentlig som jag skulle vilja med att inte äta kött från affären, ringa till mina vänner, krama mina föräldrar, ge min hund ett aktivt liv VARJE dag and so on, so on...

Fnissig: Fams kommentar om när hennes hund Frode föll över ett litet stup. "Han kan vara död". Okej, ni måste SE och HÖRA henne säga det. Vojne!

Lycklig: När jag står i disken med brickor upp till hakan och tänker att jag har en gubbe och en hund och ett alldeles eget duntäcke att få komma hem till sen.

Orolig: Över att bli förälder.

Lugn: Skogspromenad utan tidsbegränsning.

Varm: Mina fårullstofflor, Niklas gigantiska huvtröja, mjukisbyxor storlek man och duntäcke oppå det.

Kall: Att gå utanför dörren under tjugo grader.

torsdag 29 oktober 2009

Deprimerande...



Efter tredje löpet slog det till, det som alla de som har tikar ur L-kullen pratat om; skendräktigheten. Fy vale, fortsätter det så här genom åren är detta absolut min sista tik. Pipande och bäddande och hässjande så jag går i taket! Just pipandet är det värsta och jag vet; "mindre mat och mer motion". Lätt för någon att säga som inte jobbar nio timmar om dagen. Juvren är sprängfyllda och snart alldeles såriga av allt tvättande... Vad tror ni? Är jag en hemsk människa om jag smörjer med lite Tigerbalm (eller vad det heter) runt om, inte vill hon väl slicka då kan tänka, höhö. Inte PÅ tissarna då självklart -skulle svida järnet. Imorgon kommer Leia så då kanske hon får sig en hurring så hon glömmer bort de förbaskade dumheterna. Hormoner är djävulens påfund och det konstaterar jag av egen erfarenhet...

Hem ljuva hem...

Utsikt från gästrummets sovrumsfönster...


Till Tias förtjusning har mamma kastat
pinnen åt henne en gång!



Vägen från mormor och morfar förbi söstra
mot mamma och pappa...

Ja, i Viksjö är alla släkt med alla :D


Mamma drömmer sig bort :)





Systerns två av åtta husdjur; Hamingja & A'st.


Kattuslingen planerar bakhåll på kelpieskräpet.


Mamma och pappas nya baksida som pappa
slitit med i veckor nu.
Nu kan de kalla det sjötomt ;)



Drakborgen invaderas av hundratals skrikiga men tokglada ungar nu under novemberlovet och det finns ingen tillstymmelse till att få sitta och äta lunch eller besöka damrummet. En dag är jag ledig i veckan så jag tog mitt pick och pack och lämnade gubben hemma medan jag själv åkte ut till Landet och Hemmet och hade det mysigt.
Min födelsedag är över, den har varit några minuter varje dag men nu är det tack och lov över helt.
Nu väntar jobb och ännu mera jobb, krama lite på Fina och Leia och så figga på certproven i bevakning. Fullt upp så att säga...

torsdag 22 oktober 2009

Dagens charmtroll 2...


...är såklart SIXTEN och hans söta föräldrar! <3 Kram på er!

Dagens charmtroll...






... är Aussie Action's Black Nikita och så Emilia som också är en av Kickis uppfödningar kan man säga; barnbarn! :) Jag tycker Junie är snäll och medgörlig men hon är pain in the ass om man jämför med den här ongen. Det blir nog så om man har en aktiv mamma som tränar hund både på plan och i djupskog, det är liksom bara att hänga med!

Idag har vi börjat träna lite löst på LK2:ans moment och smidit planer angående klubbstugan, hähä.
Mat i magen och en film i soffan har vi avverkat, ska kolla de vanliga bloggarna och försöka skriva ut en himla massa bilder på skivor. OM NI SOM VÄNTAR PÅ EN SKIVA LÄSER DETTA: Jag ska skynda mig, jag har inte glömt!! :D
Imorgon är min ledighet slut och så blir det fredagkväll. I den här lägenheten infinner sig inte det där fredagsmyset särskilt ofta då helg betyder dunkadunka, bröl och förjävligt dålig sång från lägenheten intill. Dessutom ska jag göra högskoleprovet på lördagen... Varför jag nu fick för mig något så dumt. Trevligt sätt att tillbringa sin tjugofemårsdag på.

onsdag 21 oktober 2009

Lydnadstävling 18 oktober, SBHK.

Rådjuret...


LK1

Platsliggande 10
Tandvisning 10
Linförighet 8 (DK, lite position)
Läggande 10
Inkallande 10
Ställande 8 1/2 (går några steg)
Apportering 10
Hopp över hinder 10
Helhetsintryck 10

187,5 poäng och en tredjeplacering!
Detta var den absolut roligaste och utmanande tävlingen hittills. Av tolv ekipage fick tio förstapris! Ettan hade fantastiska 191,5 poäng och tvåan 189. Jag var så nervös att jag trodde jag skulle ramla omkull och när jag skulle hämta Tia för uppvärmning bar benen mig knappt. Att jag hade varit på Jill Johnson kvällen innan och druckit några glas vin hjälpte ju inte till, för jag blev sen till platsligget och fick skämmas ögonen ur mig, dessutom ställde jag upp mig åt fel håll precis innan vi skulle lägga hundarna. Jag stod där och fnissade och sökte mina peppares (Niklas och Linnéa) blick och de såg minst lika förfärade ut.
Efter vår uppvärming där Tia kändes ganska taggad och hade förstått att fot betydde sätta sig vid sidan och inte ställa sig och sen göra något freestyletrix - lullade vi in på plan och Tias huvud befann sig alltför ofta i markhöjd. Peppning och peppning och lite handklapp och hon tittade upp och återvände sedan ner till gräset igen. Fuck! Linförighet har ju aldrig varit något stjärnmoment för oss men nu kändes hon helt ur spår och fruktansvärt uttråkad. Som tur var gaskade hon upp sig igen och jobbade skitbra genom resten. Vid återgåendet vid ställandet sänkte hon huvudet, kisade med ögonen och började sakta smyga mot mig. Efter att jag svalt tungan av panik skrattade jag och förundrades över vilken lite underbar varelse hon är egentligen. Där går jag och är jätteavvisande och kräver precesion och då vill hon mjuka upp mig lite genom att lägga till lite eye <3 Jag kunde ju inte bli arg eller besviken då hon gjorde det av den anledningen! Skillnad var det förut då hon flyttade sig helt enkelt.
Vid apporteringen var tydligen tävlingsledaren en fruktansvärt intressant person för jag trodde hon skulle glo ut honom fullständigt. Dock tog hon apportbocken, kollade på mig, tuggade inget. Gubben rörde sig och hon vände sig mot honom med den där blicken "vafan, vad gör du? Är du farlig månne? Eller har du godis? Om du mutar mig kanske jag gillar dig i några sekunder..." Men hon höll fortfarande träbiten och sekunderna kändes låååånga. När hon vände sig mot mig igen vickade det oroväckande och hon öppnade munnen en yttepyttebit och jag såg tungan rullas i läge för att spotta ut skiten. Och då var momontet klart, tack halleluja!
Vi slutade på 187,5 poäng och mallig som jag var tänkte jag på måndagskvällen att NU ska minsann den högfärdige Kenneth få höra! Han som skrytit över sin 186. Jag slogs ganska snabbt ner till marken då han faktiskt hade 188. Crap! :) Men nu i tvåan, då får han passa sig.


Ännu en fantastisk dag och jag antar att man inte kommer uppleva två förstapris igen på en helg. Det var otroligt mysigt att få umgås med likasinnade och att Niklas än en gång följde med och peppade, trots att han var genomfrusen när vi kom hem. Dessutom hoppas jag att Nikita (Linnéas senaste tillskott) charmade honom lite så nästa kan flytta rakt in här utan funderingar ;)
Efter pärsen inhandlades gotta och två av tre filmer avverkades. Telefonen sattes på ljudlös och tre trötta men nöjda själar hissade ner persiennerna och myste i mörkret tills det var dags för en regnig kvällspromenad.

Freestyletävling 17 oktober!

Lotte med spanska gatuhunden Rusty
tävlade första gången efter att ha
hållt på med freestyle i knappt ett år!
Tyvärr bröt de i Klass 1 men godisklassen
klarade de galant, särskilt med tanke på
att han vid första kurstillfället inte alls kunde
vara lös och ville fram till alla.
De hade en SKITBRA låt som gruppen
Sifa har gjort och jag önskar
verkligen att jag hittat den före henne.
Den är helt enkelt grym!



Tina och Kängan strålade såklart som alltid!
Tyvärr missade de två obligatoriska moment men
med tanke på att han nästan varit konstant skadad
i två år så gjorde de ett grymt program.



Jag och Tia hamnade på förstaplats med 95 poäng av 100!
Helt otroligt och så fantastiskt.
Jag hade valt låten "Thriller" med Michael
Jackson och min kostym var hatt och väst, vilket jag fick
en femma på :)
Tyvärr släpade hon efter lite i rörelserna
men det finns ju en förklaring till det:
mattes nervositet.


Linnéa och Lilly hamnade på andraplats med
88p av 100! Så ni ser, det skiljer inte alls mycket mellan
ekipagen, hög standard på norrlänningarna alltså :)




Kristina och Baggo...


Kristina Torssell och Blaise, Klass 1.
"Brandsta City Släckers..."



Linnéa och Lilly gör kö.
Jag kommer inte alls ihåg vad
hennes låt heter eller vad de heter
de som gjort den...
Men jag kan sjunga den för er
så kanske ni känner igen!
"Oh Susie nånting..."
;)



Mitt och Tias första moment; eye på hatt.
Husse ska ha cred för det är han
som tagit fram eller "underhållit" eyet hos Tia
sedan hon var valp. Puss!



Tina och Kängan "rundar", backar
runt henne med ändan först.
Låten de hade var "Håll om mig" med
Nanne Grönwall.



Kristina Torssell kom med sina
två grandisar ända från Arvidsjaur!
Hon tävlade med tiken Blaise i Klass 1
och hanhunden Baggo i Klass 2!


Tyvärr har jag ingen bild på Anna-Lena och Tess då de startade precis innan oss, men de hamnade på 86 poäng har jag för mig! Tyvärr hittar jag inga resultatlistor någonstans heller och har inte alls placeringarna i skallen.
Det var i varje fall en helt fantastisk lördag med värmande sol, peppande publik och en grymt duktig chef som såg till att allt gick som det skulle; Anette Hådén! Tack också till alla andra som hjälpte till och domarna Sofie (?) Pasanen och Marie Persson!
Nu jävlar stockholm! Nu får ni passa er för norrlänningarna som fått blodad tand och vill visa vad vi går för!!


DOMARPROTOKOLL:

Högsta poäng på varje moment är 5 och det inom parantes är koefficient.

Marie Persson
Obligatoriska rörelser (3) 4,5
Svårighetsgrad (2) 4
Samarbete med hund (3) 5
Flyt i programmet (3) 4,5

Koreografi (3) 5
Utnyttjande av ringen (1) 5
Anpassning till musiken (2) 5
Utstrålning (2) 5
Kostym (1) 5

Kommentarer från domaren: Mycket bra program, blir lite för ivrig ibland.

Sofie Pasanen
Obligatoriska rörelser (3) 5
Svårighetsgrad (2) 4
Samarbete med hund (3) 4,5
Flyt i programmet (3) 4,5

Koreografi (3) 4
Utnyttjande av ringen (1) 4,5
Anpassning till musiken (2) 5
Utstrålning (2) 5
Kostym (1) 5

Kommentarer från domaren: Något slarviga rörelser ibland, fortsätt träna och utvecklas. Bra jobbat!

Tjugofemårskrisen...




Jaha, nu lyckades det bli ett sådant där fasligt långt hopp mellan uppdateringarna igen. Riktigt irriterande för det är ju när jag har som mest att göra behovet att få skriva av sig dyker upp! Idag är jag i alla fall ledig och har degat i soffan med TV-serier och en kelpie på magen. Detta är ju min sista sjuttifemprocentsvecka, på måndag börjar dagarna i kalendern fyllas med siffror; 10-18,30 och liknande. Borta är tre eller fyra punkter med saker som ska hända den dagen. Det är med blandade känslor jag bläddrar veckorna fram... Från att ha ett liv där varje dag är fyllt med aktiviteter, måsten och resor börjar det likna mer ett rasta hund-äta frukost-jobba-rasta hund-äta middag-rasta hund-gå och lägga sig-liv. Och vet ni vad, det ska bli så jäkla skönt.

Det är Tjugofemårskrisen, det är jag övertygad om.

För några veckor sedan när jag följde den jättegravida äldre systern hem efter middag hos föräldrarna så pratade hon om den, Tjugofemårskrisen. Eller ja, hon kallade det att det är vid den åldern det liksom bestäms vilken slags människa man ska vara... Man har formats klart och utvecklingarna härifrån är inte i samma stora steg som innan. Hon släppte ju ämnet ganska snabbt, kanske eftersom det då blev uppförsbacken till hennes hus och med hennes tjocka gravidslemhinnor i näsan gjorde det nästintill omöjligt för henne att andas normalt. Jag antar att man hellre väljer att andas än förklara livets gång för sin frågvisa lillasyster i sådana lägen...
Det fastnade i min skalle iallafall, tjugofemårskrisen. Kanske för att det på något sätt gav en förklaring till mina fladdrande tankegångar och min tysta panik kring allt omkring mig. Ett tag trodde jag att jag skulle gå i taket... Jag skrev in det ena efter det andra i almanackan; hundträningar, vinkvällar, åka till Viksjö, måsten och tvättider, födelsedagar, tävlingar, åka till Stockholm, kurser, åka och valla, fotograferingar... Och så ett jobb som när som helst kan stänga sina portar och så står man där; en sån där arbetslös som blir tvungen att ta vilket skitjobb som helst.
Tro inte nu att jag tycker jag haft något besvärligare än någon annan! Jag är fullt medveten om att de flestas dagar ser ut såhär, och de kan ju ha två, tre barn mitt uppepå skiten. Det är bara så att jag inte fixar det. Jag må utåt sett vara en livlig person, men hjärnan och sinnet är förbannat trög! Att ha varje dag fullbokad sex veckor framåt fungerar inte för mig och då blir alla dessa roliga saker ett töcken. Det är som att jag går och väntar på att den där måndagen med jobb i åtta timmar och kurs i tre kan vara över snart så jag kan hem och packa inför morgondagen för först har jag tvättid, sedan vill jag ge Tia några timmar i skogen eftersom vi sedan ska gratta någon, sedan är det bilen som MÅSTE in på verkstaden den här veckan eftersom vi åker söderut till helgen och så vidare. Jag vill kunna vara på klubben i dessa tre timmar och komma ihåg varenda sak vi tränade på! De flesta av mina kompisar "klagar" på att deras amningshormoner slagit ut minnet totalt. Jag känner det som om jag inte ens kommer ihåg vad man hade minnet till.
Jag fattade ett beslut. Jag insåg att när jag lovar och försöker ställa upp för mig själv och andra dag efter dag blir det bara gröt i slutet och det skapar kaos i ett egentligen ganska ordnat sinne. Precis i den perioden - då jag kände att jag ville packa mina väskor, ta gubben och hunden under armen och skoda mot någon ensam fjällstuga lååångt borta från allt - då telefonen jämt stod på ljudlös och jag kände att jag helst ville slå vilt omkring mig för att få vara ifred - då insåg jag att den enda som kan ändra situationen är ju faktiskt bara jag själv. Jag började med att säga nej och det var ju faktiskt ganska enkelt. Sen lovade jag mig själv att sluta ta åt mig hela tiden (vilket jag misslyckades fatalt med igår, men det är bara en parantes) och framförallt att vara närvarande. Det spelar ingen roll om jag inte hinner med enligt schemat, det är alltid någon som blir sårad eller sur i slutändan, bättre att vara rak och säga att jag åtminstone försökte. Nu kan jag sitta där med någon av mina underbara vänners ungar i famnen och faktiskt vara genuint intresserad av hur mycket hon eller han sov inatt och att den första tanden håller på att rasera familjen och bara vara där, på riktigt, inte bara med kroppen. Min största rädsla är att mista någon, men att gå i konstant oro för att jag inte svarat i telefonen eller per sms eller skickat ett kort eller hälsat på, gör ju ingen lycklig, i varje fall inte mig själv och jag antar att det är det viktigaste för vem har annars någon nytta av mig?
Det kanske kryper ihop runt mig och min bekantskapskrets blir färre, men kärnan är ju jag, min livskamrat och vår flockmedlem. Jag vill inte att det ska vara Niklas och jag, jag vill att det ska vara vi. Jag vill att han ska intressera sig för mina och Tias framgångar och vara stolt, precis som jag är stolt över hans framgångar och definitivt våra gemensamma. Jag vill att hans arbetskamrater ska höra massor om mig genom honom precis som jag hört massor om dom, jag vill att vi ska vara att team, en familj och en kärna.
Just nu kanaliseras det. Min koncentration ligger på hund, jag är jävligt bra på det och ser fram emot att jag har så himla mycket kvar att lära. Jag blir glad och får energi av att tillbringa massor av nördtimmar med andra likasinnade, så det tänker jag fortsätta med så länge jag kan. Jag går till mitt jobb och gör det jag ska och lägger inte ner mer energi än jag har råd med, sedan går jag hem och njuter av att krypa upp i soffan med en tjock filt och fötterna på sambon. Kanske ska jag till klubben nästa dag, kanske ska vi tillbringa dagen med vänner eller familj, kanske är dagen helt oplanerad eller kanske är det inplanerat att inte har något inplanerat.

Tack för ordet.

tisdag 13 oktober 2009


Jag vet inte hur jag fick tag i receptet men det var många kvartar på google. Ett recept på sockerkaka "som aldrig går att misslyckas med!" Jag skrattade högt för mig själv när jag plockade ur den ur ugnen för den såg precis lika platt ut som alla andra otaliga sockerkakor jag försökt mig på att baka genom åren.
Den smakade iallafall ljuvligt och tillsammans med ett jätteglas O'Boy blev jag proppmätt. Fick till och med lämna satsumasen. Nej, nu är jag ju snart sen till träningen! Vamos!

Halva dagen i bilder ...




En glad och alldeles underbar unge förevigad på kort!
En frisk morgonpromenad mot Klissberget...
...och en Snorkfröken under köksbordet som bara har en sak i skallen; matte.

Nu är det bara halva dagen kvar; genrep inför lördagens debut i freestyleklass 1 och födelsedagsplanering med en annan Malin. Pjuh!

måndag 12 oktober 2009

Små kulor av trä som ska hålla
snuskiga saker borta från
våra kläder...



Sjukt imponerad av min vän som efter återfall av äckliga små pälsängrar (?) inte ramlat ihop och flyttat in i en plastbubbla utan tar sina och sambons och ungarnas alla kläder plus all annan textil man kan tänkas ha i hemmet och tvättar det i hetthett samtidigt som hon smörjer lister med rödcederträolja (?) två gånger i veckan och håller all yta kliniskt rent från damm och annat som krypen kan tänkas vilja leva i. Hennes hem var skinande, I mean it, skinande!

Även imponerad av en annan vän som åkte landskapet runt tillsammans med familjen och besökte bondgårdar och dylika djuruppfödningar för att köpa kött på rätt sätt. Hon är en inspirationskälla utan dess like och jag hoppas jag någongång i framtiden kan mäta mig med hennes sätt att tänka! Det är ju en sak att vara medveten och vilja och en helt annan att agera som den familjen gör. Eloge!

En tredje vän har mönstrat och pressats av halvt galna psykologer samtidigt som hon bor i en tvåa hos hennes kompis och hennes sambo. Dessutom är hennes hund nyopererad och förmodligen har korsbandet smällt av på det... Hur orkar folk hålla ihop? Jag som gnäller över något som egentligen varit förlorat länge.

Radio Guld skålar, todolistan är kortare, träningsväskan packad inför kvällens freestylekurs och det nya schemat - heltidsschemat, är inskivet i kalendern. Bara gubben kommer med maten och arbetskamraten slutar sitt pass kan vi planera den gemensamma födelsedagsfesten.
Sen har jag ju faktiskt en ledig dag till och då är det balans igen. BASTA!

Frippa.


Kort & vitt, lättsamt & kvinnligt. Jag är nöjd.

Annat är det med kameraexperten. Vi får inte tillbaka några pengar.
Allt rann ur mig när jag slet upp kuvertet och ögnade igenom det. Då försvann lusten att ens gå ut med hundarna. Min så mysiga morgon med dåliga serier, lägenhetstillfixning och Hundsport blev som bortblåst.
Men vid det här laget känner jag mig själv så jag surar och tycker alldeles förfärligt synd om oss idag och är piggelin imorgon igen. Right?

onsdag 7 oktober 2009

Jag måste bara visa...

Foto: Mathias Lindqvist

...min gubbe som sagt att jag är det vackraste han sett TRE GÅNGER minst ! på två dagar. Undrar om det har med min nya frippa att göra eller om han har nåt i kikaren...
Men jag tycker ändå han är skitsnygg i sin byxkjol och med sitt respektinguvande svärd (du får såga i år för att få av armen, trust me). Challis, du vet vad jag pratar om som också har en livsfarlig kampsportssnubbe ;)

Utan den gamle grå är jag iallafall långt ifrån den människa jag vill vara. Han gör mig hel <3

tisdag 6 oktober 2009

Inget är som väntans tider ...


Gubben lagar mat, sin berömda chiliconqourn och det rinner längst kinderna på både mig och Tia. Med en rostad macka är det som en bit av himmelen!
Lägenheten är relativt städad och ligger i mysigt mörker med små ljuskällor här och där. Niklas väska är packad för träning medan min är packad med penslar; makeover på jobbet igen och trots att jag är sen känner jag ingen stress. Tia har vaktat mot Ofelia nu när vi var hos Maria & Lykke så hon får borra in nosen i de randiga kuddarna i soffan och sova bort några timmar.
Imorgon är jag ledig ännu en dag och den ska tillbringas med lunch med mamma och pappa och sen lite fotoshot med Malin och Wilma. Kan det blir bättre? Tror inte det.

måndag 5 oktober 2009

Blandad uppdatt!





Det är inte klokt vad mycket man hinner på en helg och då var den egentligen bara halv eftersom jag jobbade hela söndagen. Tia fick en slät etta i nordichallen för en finsk lady i hemska broderade kläder. Kritiken har jag inte tytt färdigt men det var ganska många ord som "outvecklad" med. Så sexhundra kronor för en minut och tretti sekunder och ett rött litet band! Hundnörderi är ett ord för det.
Kvällen tillbringades hos Tina och Kenneth tillsammans med Kicki Uppfödare och två gäster söderifrån; Renata med cattledogtiken Sydney och Jenny med ridgebacktiken Vimla.
Och det är här mitt aber börjar! Jag har blivit huvudstupa förälskad i cattledog. Det är ju inte första gången, tanken på en har funnits en gång tidigare då Kicki har Dewi som är en jättetrevlig, cool och tuff hund, men det är en milsvid skillnad mellan en kelpietik och en ACD-hanne. Därför ligger nu funderingarna på en sådan tik, just efter den här Sydney som Renata har... Men jag måste väl träffa några till och finkammar nu nätet. Dessutom ska sambon övertalas som tycker de verkar lite väl hård till sinnet, men mycket ligger ju i ledarskap tror jag. Nu i nordichallen VRÅLADE (skrek rakt ut!) en cattledoghanne när rottisen fem meter bort bröstade upp sig, men då var hans ägarinna en snorkig liten dam -som enligt mina förutfattade meningar kanske- som förmodligen har sina ACD som trofé och inte en arbetsnarkoman och rejäl brukshund som de faktiskt är. Både Kicki & Renata har råkoll på sina hundar och Dewi sjunker ju genom jorden då han gjort fel och matte höjer rösten. Jag gillar cattledogens rejäla och robusta utseende, dess trofasthet och så att den är en vallhund med minimalt med sjukdomar. Den kan andas även när den springer, den ser ordentligt och har varken hår eller hud ivägen och den är nästan lika hög som den är lång. Sund helt enkelt. Iallafall om man ser till att ta en från arbetande linjer och inte från en "utställningskennel". Självklart är det kul om en hund är snygg, men det känns som det sista man tittar på väl?
Nåja, detta tål att tänkas på dag och natt och jag känner mig riktigt mogen för en "större utmaning". Det är lätt känner jag att ta samma ras, förmodligen för att man en gång kommit fram till att just den rasen passar. Särskilt när man har haft turen att hitta en bra uppfödare som har sunda hundar och framförallt sunt förnuft. Tänk om man gör världens misstag nästa gång?
Jag kommer få höra det ena och det andra om varför man inte ska ha och varför man ska ha en till hund, en sådan ras och så vidare och så vidare. Men än finns det tid att fundera både för mig och resten av flocken. Men precis som det är när man är nykär så tar det upp ens mesta tid. Nu har jag ju inte så överdrivet mycket plats i skallen så lite fokusering skulle inte skada, då kanske jag skulle få något gjort än att hänga på internet.

Chokladräven verkar iallafall nöjd där hon ligger bakom min rygg i kökssoffan och morrar i sömnen. Jag känner mig utvald ikväll eftersom hon annars alltid tyr sig till Niklas på kvällarna och smilar in sig i hans famn då han kollar på TV. Nu får han bre ut sig själv i soffan och äta sin jättechokladkaka alldeles själv till hongkongfilmen som fladdrar på dumburken, jag har flyttat datorn in till köksbordet som alltid står tomt ändå och försöker därmed hindra skulderbladen och resten av ryggraden att ramla sönder. Jag har beställt foton på internet och druckit en kopp varm choklad och grimaserat över den plötsliga insikten om att jag druckit tre koppar bara idag, säkert tio den här veckan och säkert tjugo innan söndag. Cravings kallas det väl?
Cykelsadeln ligger i delar mittemot mig då den inte vill lossna från ramen så jag kan byta ut den mot en där rumpan ryms. Min cykel är min ögonsten och världens bästa födelsedagspresent, men efter två kilometer så känns det som att sadeln är en bit in i kroppen och det kan aldrig vara bra. Snart är det väl dags och stoppa den i förrådet för igårmorse då vi tog oss en sväng runt södraberget glittrade asfalten förrädiskt och jag ledde den nog mestadelen. Pågrund av halkan då alltså, inte pågrund av att jag har skitkass kondis och bara orkar trampa tre gånger i en uppförrsbacke. *host*
Snart är det tävling! Om en vecka och tre dagar ganska precis. Det känns ju rätt förjävligt, men det är ju nu för tiden en ganska välbekant känsla innan tävling och det har ju gått helt OK på de få vi deltagit i så jag ser det som ett gott tecken. Jajjamen, här är vi sådär äckligt positiva! Freestylen går ju av stapeln där på lördag och jag hoppas vi fixar att genomföra hela programmet som jag nu är ganska nöjd med, kanske eftersom jag inte har några som helst mål att bli uppflyttad eller ens hamna bland de fem bästa. Freestylen är bara för att det är kul och vi ska få bättre samarbete. Lydnaden däremot är gravallvarligt! :) Men smart då som jag var (jag har oftast bara otur då jag tänker säger Niklas) så anmälde jag mig till sista LK1 på söndagen. Det var väl bra? Eftersom Tia efter att ha tränat freestyle i tre dagar gör alla möjliga trix när jag sätter henne i fotposition. Typ rundar mig baklängses, ett moment vi har i programmet och som hon nu inte alls kommer ihåg hur man utför. Förutom när man inte vill att hon ska göra det.

Hujedamej.