Sidor

måndag 20 juli 2009

AGGRO igen.



Jag avskyr verkligen energitjuvar! Jag umgås med vissa och det tar lång tid innan jag orkar träffa dem igen... Men de har ändå en plats i ens hjärta och man kan inte bli av med dem, någonting gör att man gillar dem ändå. I varje fall så finns det dom som man skulle vilja kasta ut med huvudet före! Sådana människor har invaderat mitt jobb idag. Med personal som var sjuk och bortrest så var vi några man kort och utanför betongväggarna så fullkomligt öste det ner... Bäddat för en dag utan lunch och en sisådär tretti till fyrtiotusen steg alltså. Jag gillar ju faktiskt den där stressen då tiden bara rinner iväg och man är så överjävligt trevlig mot folk så de går därifrån med ett brett leende trots att de klev i en pöl med dricka eller någon annans unge bitit deras i pannan eller någon har tagit deras skor och de får gå hem i någon annans som är tre nummer för små. Men idag gick det överstyr... Hur kan folk ens påpeka att vi är för få? Tror de inte att vi vet det?! Vi kutar omkring och gör femton saker samtidigt, tror de inte att vi ringt hela telefonlistan? Att vi VILL äta en chokladboll i farten istället för en stillsam lunch med fötterna på bordet? En man gav oss tipset att kanske ringa arbetsförmedlingen, det finns ju massor med folk som vill jobba! Eeeeeeeeeeeh... Förlåt mig, men VEM skulle kunna komma in och hjälpa till utan att vara i vägen? Ja, så är det faktiskt. Allt skulle ta dubbelt så lång tid. Om det inte är någon som redan kan restaurangbranchen såklart, och det kan man med 99% säga att det inte är om de kommer från AF... Folk som kan och vill jobba gör det redan. Men visst, vi kan ta in Kalle 19 år och säga åt honom att diskvagnen ska vara avplockad om 4 sekunder och sedan ska han ha hand om buffén och samtidigt serva folk i kassan och torka upp efter en unge som spytt i hoppborgen för att den åt glass till frukost. Och javisstja, det är slut på toapapper och så vill någon boka ett kalas och så är batterierna i bilarna slut, och de väger ju bara trettifem kilo styck...
GAAH. Och sedan har folk mage att tro att när det är stängt så är det bara att gå hem... Det är ju bara det att då ska varenda kvadratmeter städas, för vem vill krypa omkring i snusk? Och alla bord torkas. Och all mat har ju tagit slut? Tror de att den lagar sig själv?

Men då. Mitt i allt kaoset då jag med gråten i halsen säger att vi stänger insläppet och får trettio rasande ögonpar på mig... Då vänder det plötsligt. Folk som är påväg hem och samlar ihop sitt pick och pack (barnen alltså) säger nästan alla något uppmuntrande och att de aldrig har sett någon jobba så som vi tre gjort den dagen. Och att de fick vänta på maten i en halvtimme eller att de köpt poletter för trehundra spänn och bara fick åka ett varv , det var det var väl ingenting? Det är ju så trevlig sååå här och personalen...! Som vi jobbat och slitit och hit ska de minsann komma fler gånger. Hur sa?
Då fylls energidepån på och jag tänker att människor kanske inte är ett sådant förlorat släkte ändå? Tänk bara var lite positiv energi kan göra. Jag tycker så jävla synd om dessa inskränkta människor som bara ser sig själv och deras intressen, tack och lov tror jag inte att jag hör till dem.
Såklart måste folk få klaga! Har man åkt tjugo mil och blir stoppad i dörren så måste det kännas jävligt snopet. Men att sedan ha en trettio minuter lång diskussion (läs: utskällning) hjälper inte alls kan jag lova. Vad i herrens namn ska de nu säga till de stackars barnen? De hade ju lovat att de skulle hit idag.
MY GOD, är det verkligen så att folk är rädda för att säga det till sina barn?! Att folk är rädda för sina barn? Rädda för att ungarna ska tycka illa om dem då eller? Jag har ju inga egna och kan inte ett skvatt, MEN VÄLKOMMEN TILL VERKLIGHETEN! Jobbigt för de stackarna sen då det inte går som de vill alltid.

Okej. Tack för att det fick komma ut. Nu vankas chokladpudding och aktivering av stackars husdjuret.

5 kommentarer:

Krutrut-Lisa sa...

Styrkekramar från en som tänkte på er alla som jobbade förra skyfallet... samma hysteri & samma mongon till familjer. Med vissa undantag.

Sträck på dig. DU är duktig.

KRAM LISA

Malin sa...

Jag vill inte försvara otrevliga människor utan sympati men jag vill bara tala om för dig det du inte kunde förstå =) Det gör fruuuuuuuktansväääääärt ont i ett föräldrahjärta när ens lilla monster blir så besviket. Det är nog därför de undrade vad de skulle säga till barnen. Egentligen ville de veta hur de skulle värja sig mot barnens besvikelse. =/

Anonym sa...

De ä int ont å ana n' viss frustration å stress i din situation. Men deranne ä nanting sum vi alla fo ta nan gång. Ja ha å vure mä om deranne då dum ha stått farligt nära inpå å peka å surre mä varaen män inte mä mäg, sum de i alla fall gällde. Å sen ha dum hatt maga å fråge varför ja int gjorde sum dum hadd komme överens om? Ja, Herre Gud! Men du gäre bra, å sum du säg man fo i regel na gott tebakars från nå anne håll. Detta att föräldrar inte kan ta en konflikt med barna är dock ett välkänt faktum i dag och likaså att inte inse att det alltid fins gränser som måste följas p.g.a. säkerhet och lagar. Skulle du behöva nan form tå rehabilitering så vet du att du ha e andningshål a'hennen. Ja hant precis gå å lägge mäg fyre minuta före a'Mora kum hem i gårnatta. Ja, tro att dum hadde hatt ä brano rolet för ja tyckte ja kunne ana en svag doft tå na vin. Dock ä vi nu igång igen ti gråvärä. Ha ä! Å simma lugnt! Käret Morfarn!

Lill siss sa...

Då skulle jag säga till Junie att hon får vänta till nästa gång för det är fullt. Barn tål sanningen, dom är inte dummare än nån annan.

Ingela, Zeb, Indy sa...

Jobbigt med sura och missnöjda människor! Förstår att ni slet ut er totalt för att hinna allt.