Sidor

onsdag 29 juli 2009

Lite av veckan i några få bilder & ord...








Kalas för Tilde som nu är hela tre år.

Kycklingpirog och biokväll med Fina och celebert sällskap.

Sökträningar med härliga människor.

Fina & Leia har kommit hem <3

Valpfödslar (fyra stycken på kenneln med stort K, tre flickor en pojke, ingen av dem ska bo här ändå tyvärr.)

Surströmmingspremiär hos Ma&Pa - jag åt lika mycket som förra året: inget. Dock åt jag en halv sillburk och massor av mjukt tunnbröd. Mumma!

Jobb. Jobb. Jobb.

Cilla & Roger fick en son! Äntligen en tupp bland hönsen.


Jag är vettlöst trött & håglös för tillfället. Två veckors semester gör väl gott!

måndag 20 juli 2009

AGGRO igen.



Jag avskyr verkligen energitjuvar! Jag umgås med vissa och det tar lång tid innan jag orkar träffa dem igen... Men de har ändå en plats i ens hjärta och man kan inte bli av med dem, någonting gör att man gillar dem ändå. I varje fall så finns det dom som man skulle vilja kasta ut med huvudet före! Sådana människor har invaderat mitt jobb idag. Med personal som var sjuk och bortrest så var vi några man kort och utanför betongväggarna så fullkomligt öste det ner... Bäddat för en dag utan lunch och en sisådär tretti till fyrtiotusen steg alltså. Jag gillar ju faktiskt den där stressen då tiden bara rinner iväg och man är så överjävligt trevlig mot folk så de går därifrån med ett brett leende trots att de klev i en pöl med dricka eller någon annans unge bitit deras i pannan eller någon har tagit deras skor och de får gå hem i någon annans som är tre nummer för små. Men idag gick det överstyr... Hur kan folk ens påpeka att vi är för få? Tror de inte att vi vet det?! Vi kutar omkring och gör femton saker samtidigt, tror de inte att vi ringt hela telefonlistan? Att vi VILL äta en chokladboll i farten istället för en stillsam lunch med fötterna på bordet? En man gav oss tipset att kanske ringa arbetsförmedlingen, det finns ju massor med folk som vill jobba! Eeeeeeeeeeeh... Förlåt mig, men VEM skulle kunna komma in och hjälpa till utan att vara i vägen? Ja, så är det faktiskt. Allt skulle ta dubbelt så lång tid. Om det inte är någon som redan kan restaurangbranchen såklart, och det kan man med 99% säga att det inte är om de kommer från AF... Folk som kan och vill jobba gör det redan. Men visst, vi kan ta in Kalle 19 år och säga åt honom att diskvagnen ska vara avplockad om 4 sekunder och sedan ska han ha hand om buffén och samtidigt serva folk i kassan och torka upp efter en unge som spytt i hoppborgen för att den åt glass till frukost. Och javisstja, det är slut på toapapper och så vill någon boka ett kalas och så är batterierna i bilarna slut, och de väger ju bara trettifem kilo styck...
GAAH. Och sedan har folk mage att tro att när det är stängt så är det bara att gå hem... Det är ju bara det att då ska varenda kvadratmeter städas, för vem vill krypa omkring i snusk? Och alla bord torkas. Och all mat har ju tagit slut? Tror de att den lagar sig själv?

Men då. Mitt i allt kaoset då jag med gråten i halsen säger att vi stänger insläppet och får trettio rasande ögonpar på mig... Då vänder det plötsligt. Folk som är påväg hem och samlar ihop sitt pick och pack (barnen alltså) säger nästan alla något uppmuntrande och att de aldrig har sett någon jobba så som vi tre gjort den dagen. Och att de fick vänta på maten i en halvtimme eller att de köpt poletter för trehundra spänn och bara fick åka ett varv , det var det var väl ingenting? Det är ju så trevlig sååå här och personalen...! Som vi jobbat och slitit och hit ska de minsann komma fler gånger. Hur sa?
Då fylls energidepån på och jag tänker att människor kanske inte är ett sådant förlorat släkte ändå? Tänk bara var lite positiv energi kan göra. Jag tycker så jävla synd om dessa inskränkta människor som bara ser sig själv och deras intressen, tack och lov tror jag inte att jag hör till dem.
Såklart måste folk få klaga! Har man åkt tjugo mil och blir stoppad i dörren så måste det kännas jävligt snopet. Men att sedan ha en trettio minuter lång diskussion (läs: utskällning) hjälper inte alls kan jag lova. Vad i herrens namn ska de nu säga till de stackars barnen? De hade ju lovat att de skulle hit idag.
MY GOD, är det verkligen så att folk är rädda för att säga det till sina barn?! Att folk är rädda för sina barn? Rädda för att ungarna ska tycka illa om dem då eller? Jag har ju inga egna och kan inte ett skvatt, MEN VÄLKOMMEN TILL VERKLIGHETEN! Jobbigt för de stackarna sen då det inte går som de vill alltid.

Okej. Tack för att det fick komma ut. Nu vankas chokladpudding och aktivering av stackars husdjuret.

Ny familjemedlem!

Liten skit...


Jag vill ju va som du-u-u-u...


Whippetstil ...




Inte hos oss då, utan hos Niklas moster. Där har lilla Sami flyttat in, en blå whippet -vilket jag aldrig träffat förut (tror jag)- och han kommer från kennel Maria's Beautiful i närheten av Stockholm. Söt som socker naturligtvis och luktade valp så man blev alldeles vimmelkantig.
Nu börjar det närma sig för N-kullen på Aussie Actions också! Jojjomen, till helgen är det beräknat och min och Niklas resa till Stockholm blev inställd så jag hoppas att jag får stirra mig trött på små kelpiegrisar :)

måndag 13 juli 2009

Vallning, freestyle och utställning i ett och samma kör!

Raymond (Jejmic's Raymond) håller koll på fåren.


Aussie Actions Red & Tan Lucy och Aussie Actions Red & Tan Lilya


Böj på knäna eller bli nertrampad ...
Foto: Linnéa


Vår duktiga hund!
Foto: Linnéa



Aussie Actions Red & Tan Lucy


Lucy & Malin (Evallens Tan Magic Malins Martha)


Aussie Actions Red & Tan Lilly aka "Argbiggan"


Anette och Casper tävlar freestyle och fick en andraplats med uppflytt!
Tia tyckte det var rätt tråkigt att bara ligga och glo.




Lucy vill visa var skåpet ska stå när noviserna vallar ...


Linnéa & hennes hundar ...


Torsdag: Jag och Linnéa kör från Sundsvall halv nio på kvällen i spöregn med en bil fullpackad med mat, kläder och hundar. Tur att GPS finns så vi anländer på Jejmic's kennel hos Lisbeth och Sören "i tid", dvs ca halv två på natten. Då har vi kryssat oss fram bland rådjur den sista milen. Efter stök och bök med bäddning, matning och tandborstning stuper vi i säng.

Fredag: HALV ELVA (!) var klockan då vi klev upp, välbehövlig sovmorgon kan man kanske tycka men jag kan aldrig sova ikapp mig på det sättet. Vi vaknade i och för sig båda två till och från hela natten av hundar som gruffade, hundar som bytte plats och hundar som begravde tungan i örat på en. Tia som inte alls är van att få sova i sängen var verkligen pain in the ass alla nätterna igenom.
Iallafall så bor Lisbeth och Sören och deras fem kelpieodågor i ett stort, stort hus med stor, stor trädgård och har sin ridskola en kilometer därifrån där också fåren huserar. Hela förmiddagen tillbringades där och trots att det är ett år sedan Tia och jag vallade får sist så var hon helt otrolig! Nu tycker ju jag hon är ganska duktig för jämnan, men att få beröm av Lisbeth som ändå hållt på med vallning i tjugo år är inte fy skam och jag blev rätt högfärdig i slutändan. Tia gapar och skäller utanför hagen om man inte säger åt henne, så tänd på fåren är hon alltid. De första passen rusade hon på ganska okoncentrerat men på slutet jobbade hon skitbra! Lugn och uppmärksam och trots att hon är så förbaskat knuten till mig tyckte jag mig se att hon tog lite egna initiativ och balanserade flocken bra. Lisbeth säger att hon inger fåren trygghet och sen säger hon även att hon skulle kunna byta hund med oss! Då sprack jag av stolthet.
På kvällskvisten tog vi oss en tripp till Mälarö BHK så Linnéa och Lilly kunde köra igenom lite inför deras freestyledebut nästa dag. Där mötte vi även upp Tina och Anette som var på workshop och var fullproppade med nya idéer och tyckte visst jag skulle efteranmäla mig. Jojo. Det var tänkt i godisklassen i och för sig, men jag är en sådan människa som gärna vill ha saker och ting ganska färdiga innan jag presenterar dem. Särskilt då en tävling eftersom det är något av det värsta jag vet.
Fredagen avslutades med hundsnack hos värdparet och sedan en flaska vin i stugan. Sämre kan man minsann ha det!

Lördag: Även på lördagen hann jag och Tia med ett vallningspass och till min skräckblandade förtjusning fick vi en alldeles egen fårflock! Där i den större hagen tändes intresset för vallning ordentligt för tänk att jag med hjälp av mitt kroppsspråk och min kontakt/vänskap med mig hund kan göra ett sådant arbete, det är ganska otroligt i mina ögon!
Så i strålande sol men svalkande blåst (l)ullade (hihi) vi omkring där med en och annan lov av Tia för att ladda ur sig lite, dvs vill säga att hon kissade/nosade/undersökte marken, stängslet eller fårskiten noga... Det tär ju ganska bra på krafterna och särskilt för nybörjare som jag och Tia så dessa lovar är acceptabla än så länge.
I den här fårflocken gick iallafall några "Roslagsfår" och de var fan ett hår av hin. Både fredag och lördag fick Lisbeth skicka in sina mer erfarna hundar för att tukta fåren lite. Iallafall så tröttande antagligen ett av de här fåren på att vallas runt, runt och vände sig plötsligt mot Tia. Vek som hon då är började hon ta ut svängarna och unvika både min och fårets blick. Nu får det ju bära eller brista tänkte jag, antingen sätter hon dit fåret med min hjälp eller så skiter hon ner sig fullständigt och vägrar någonsin valla mer. Man kommer ju ändå inte komma nå längre så länge hon fegar ur... Men att peppa henne fungerar i de flesta situationer för att efter några små attacker med skall och och snabba vändor så sänkte hon kroppen och stirrade fåren rakt i ögonen, skillnaden var att nu hade hon pondus och självsäkerhet i blicken än när hon eyear i leken med oss eller med andra hundar. Jag stod bara där med bankande hjärta och gapade när fåret lydigt vände och slöt upp med de andra. Låter kanske löjligt i andras ögon men för mig var det en sådan jäkla upplevelse, det var så instinktivt och skithäftigt! Och vår fega lilla räka visade visst att hon minsann kan bara hon får lov. Stackars hårt hållna hund :/
Jag tappade såklart koncentrationen på fårskocken i glädjeyran och de sprang tillbaka till fårhuset igen, men det gav oss en välbehövlig paus och jag babblade halvt ihjäl stackars Lisbeth och hennes beardedcollie-kursare.
Inte klart där! Vi fick lilla hagen för oss själva med elak-fåren igen för att lära oss något nytt; att skicka hunden upp bakom fåren i en vid halvcirkel för att sedan driva dem framåt. Det är jävligt mycket svårare än det låter märkte jag och Tia springer för hetisgt och för snävt, men det ger oss något att träna på! Dessutom kan höger/vänster behöva befästas ganska mycket mer så man slipper vifta så mycket.
Tyvärr där under andra passet när mest min ork sinade fick det där svarta fåret nog igen och utmanade oss så Tia blev låg och undvek att utföra det jag bad henne om igen. Wellwell, nu vet jag att hon kan så nästa gång tar vi det tillsammans. Jag var iallafall rödrosig om kinderna av adrenalin när vi tackade för dagens lektioner och åkte vidare mot klubben för freestyletävlingar.
Anette Hådén och Casper fick en andraplats med uppflytt till klass 2 och Linnéa och Lilly var bara åtta poäng från uppflytt! Skitbra jobbat av alla fyra och det var jättekul att se alla dansanta ekipage som deltog. Höjdpunkten var iallafall när min kära vän Challis tog sig alla dessa mil från Märsta till Ekerö för att säga hej! Det är vänskap det <3

Söndag: Klockan 04:30 var bilen packad igen och stugan städad och vi åkte till Alfta för att ställa Linnéas två Shipperke. Caruso fick en TVÅA för att han trilskades på bordet men ingen av oss klandrar honom då han tillbringat tre dagar i en liten stuga med att hålla reda på tre tikar varav en var ute efter en annan några gånger så pälstussar flög. Det var synd, annars hade det nog gått lika bra som vanligt för honom. Tiken blev BIM och fick CERT!
Nöjda och belåtna åkte vi äntligen hemåt och landade på vår uppfart 13:30. Men med en gammal golf kan man aldrig räkna med och Linnéa blev ståendes med en död bil och väntade på bärgning. Vid 15:00 fick hon iallafall hjälp av sin pappa och då kunde jag slänga i mig mat, duscha och sedan somna på soffan en timme.
The helg was over.
TACK Lisbeth och Sören på Jejmic's kennel för er gästfrihet!


Nu blir det arbete hela veckan och förmodligen lite längre arbetspass då himlen fortfarande år grå och badstränderna inte är intressanta.

Nu är barn nummer fyra född; Tynn! Fam och Mattias dotter. Det är alltså två barn kvar, Cillas och storasysters. Spännande!

onsdag 8 juli 2009

Sorg ...


Igårkväll fick vi reda på att Täppas (Adagio No Regrets) tyvärr avlidit i en tragisk tågolycka. Det känns overkligt och är så fruktansvärt tråkigt, jag sörjer med Maria och hela hennes goa' familj. Den hunden var speciell på många sätt och han kommer fattas mig nästa gång jag är hundvakt, det är jag säker på.
Jag skickar alla mina tankar till familjen i deras sorg och till resten av flocken som förlorat deras överhuvud.

Mitt i tråkigheterna åker jag & Tia & Linnéa & hennes gäng till hufvudstaden för vallning, freestyletävlingar och utställning. En fullspäckad helg alltså! Det enda tråkiga med det är att Niklas är kvar hemma.

Håll tummarna för lagomt mycket sol & huvudvärksfri helg åt mig! ;)

Kram!

lördag 4 juli 2009

Vilken fredag!

Mannen i mitt liv och min vackra lillasyster!


Det verkar som om småbarnslivet är en dans på rosor ... ;)
Själv var man Grillmäster kvällen till ära.





Mina söta föräldrar och morfar Spelemannen som slåss med myggen!


Hela gänget! Jätteduktiga var dem allihopa!
Men mest stolt är man såklart över pappa
som var en ypperlig Patron och söta mamma
som alla fällde smickrande kommentarer om!


Direkt efter jobbet packade jag & Niklas in oss i bilen och åkte upp till Viksjö där mamma & pappa bjöd på först en grillmiddag som hette duga och sen teater utan dess like! Pappa var stilig och respektingivande som Patron och mamma var vän och ljuv som en ros. Klädd i folkdräkt (bygdedräkt?) blev hon friad till ännu en gång, trettio år senare av samma spjuver till karl. Inte sämre blev det när det visade sig att moster med familj oxå var på plats! Morfar och hans spelmansgille körde pausmusik och kunde endast jaga bort mygg med grimaser. Vi träffades vi systrar i Lilla Vita huset på Neavita och grillade tillsammans med våra familjer, en middag som mamma naturligtvis fixat åt oss trots att varken hon eller pappa var med själv då de behövde åka tidigare för att förbereda. Vilka föräldrar jag har! Kan inte uttrycka min kärlek eller tacksamhet i ord.
Efteråt samlades vi hos mormor & morfar för ost och kex och vin. Tyvärr började ju mitt arbetspass 08:00 på lördagmorgon så vi kunde inte stanna till sena natta som vi önskat... Det var verkligen skitjobbigt att behöva åka därifrån då när alla var samlad och till synes på strålande humör.
Men jag måste också berätta om min storasysters upptäckt påväg hem från Sundsvall till Viksjö den dagen. I närheten vid Stavreviken längst med landsvägen fick hon väja för en stor sten på ena filen. Bara det att "stenen" rörde på sig och visade sig vara en SKÖLDPADDA!
"Inte klokt vad saker ramlar över en" som hon uttryckte det och ringde djurhemmet. Och jag kan inte säga annat att det var verkligen tur. Hur många tror ni hade stannat och räddat krabaten från att bli mos? Och sedan gjort sig besväret att ordna så sköldpaddan fick komma till ett jourhem fem mil bort sent en fredagnatt? Niklas som var lite på lyset boundade med Skalman ganska snabbt, jag var skraj att han skulle dö närsomhelst och Tia tyckte han var rätt äcklig. Sköldpaddan alltså, inte Niklas. Iallafall lämnade vi av honom hos ett par i Sundsvall som verkade ha väldig koll på det här med kräldjur. Sköldpaddan alltså, inte Niklas den här gången heller.

Idag har jag jobbat från åtta till halv sju och sedan simmat järnet med Tia och Zäta som är här och ska sova över då matte jobbar natt. Zäta är faktiskt den enda hund jag sett Tia reagera negativt på, iallafall i den grad att det är något att bry sig om. Två gånger har jag fått sära på dem då det hettat till och väl hemma så går Tia omkring som en svartsjuk liten räbba och glor under lugg på den stackars flamsiga halvkalven. Sista gången det blev slagsmål måste jag nog erkänna att jag "framkallade" det då jag kände på mig att två pinnfixerade hundar är en ostabil affär. Men just då kan man ju utnyttja situationen och jobba med Zäta och tänka sig, boxersvansen var på hemvägen inte en spikrak mast uppåt utan gungade ganska behagligt i rygglinjehöjd iallafall.

Med två trötta, blöta och illaluktande hundar i soffan och Skånepepparkakor i magen ska jag släpa mig till sängen. Arbetspasset börjar 08:00 imorgon igen. Zzz...

onsdag 1 juli 2009

Det närmsta jag kommer gatufesten...





En mysig eftermiddag med två favoriter. Smörgåsar, cheescake och mjukglass, gassande sol, folkvimmel och uppsluppen stämning. Men det är det närmsta jag kommer gatufesten, fylla och skränande musik är inte min melodi i år heller så jag lufsar hem och försöker måla tavlor istället. Fina & Leia har varit på röntgen idag och atros, lösa benbitar och inflammation har konstaterats. Inget jätteallvarligt men tråkigt ändå.
Cilla var rund som en boll och vacker som en dag, kände mig mager och glanslös bredvid...

Tänk, imorgon är en annan ledig dag. Fantastiskt! Vad göra?