(Foto: Niklas)Jag fick plötsligt sådan längtan efter min morfar. Morfar Spelemannen. Min morfar som kan namnet, födelseåret, släktträdet och yrket på alla människor som bor och någonsin har bott i Viksjö. Han kan exakt datum, klockslag och väderlek den dagen korna släpptes på bete inför sommaren nittonhundratjugotvå. Han kan komponera ihop en låt på sitt älskade dragspel och tillägna den sin hustru. Han spelar i ett gille fastän han inte kan läsa noter, i mina ögon ser jag det som att han är ett underbarn. Han hugger ved, skottar och klipper gräs trots sina snart nitti år. Han vakar över de små i familjen så de inte slår sig fördärvat och han står bakom oss lite äldre så vi inte faller tillbaka för hårt. Han har nävar stora som lapphandskar, men trots slit med timmer i sin ungdom är de mjuka och lena varje gång han stryker en över kinden. Han är tystlåten och tar ingen plats, men har alltid nära till ett brett leende. Och när han skrattar, skrattar alla andra med.
Han är Monarken i familjen och inte minst i bygden. Han är en stor man. Min morfar.
2 kommentarer:
Vilken underbar beskrivning av din morfar! Jag förstår att du längtar efter honom. JAg skulle vilja läsa en bok OM honom! =) Det vill jag ofta när det gäller gamla människor. Läsa om allt de har upplevt, hur livet såg ut när de var unga, om arbete och vardag, om maten de åt, ja om allt.
Ja, han är sannerligen unik! När han talar så lyssnar alla med spetsade öron. Jag längtar också efter honom ofta.
Skicka en kommentar