Elfte september har ju de senaste åren varit ett datum som klingat sorgligt. Men idag har det fått en ny innebörd! Dagen då Sigrid äntligen fick tillbaka sin kelpieflicka efter två ångestfyllda dygn, ett drama som flera av oss följt med ständig oro genom hennes blogg och med förhoppning om att hon skulle komma helskinnad tillbaka. Tack och lov mådde hon oförskämt bra när de äntligen återförenades :) Jag vet hur det känns. Been there, done that. Bara det att han återkom i en kista och lämnade stora hålrum hos sina vänner.
Att tappa sin hund i en sådan stor (och rå!) stad måste vara en mardröm. Kom och tänka på alla våra jakthundar som kunde vara borta i flera dygn innan man började lägga pannan i bekymmersveck. Det var bara att ställa ut en skål med mat och slänga ut jackan och hoppas på att den använde skallen och bakspårade till släppet. Nästa dag var det bara att åka dit, stoppa in den i bilen, värma den framför brasan och ge sig ut igen ännu nästa dag. I en stad måste man oroa sig för tåg, bilar, andra hundar, brunnar, broar, strömma vatten och inte minst den största faran; människan!
Men en sak som gladde mig var att fan halva hund-Sverige måste deltagit i sökandet! Häftigt och rörande att se hur många människor som lämnade kommentarer i Sigrids blogg och visade att de tänkte på dem. Slutet gott, allting gott! :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar