Sidor

söndag 18 maj 2008

Vart tog den lilla smarta flickan vägen?








Mora, maj 2008


Tack och lov för snöfri mark! När vi lämnade dalarna klockan 11:00 på lördag förmiddag låg snötäcket alldeles för tjockt ända upp mot Söderhamn. Humöret sjönk med snöflingorna och jag funderade på om man kanske inte ska flytta mot varmare breddgrader ändå? Men väl hemma i Sundsvall var det vår igen och lyckan trängde undan depressionen som pyrde i maggropen. Det är OK med minusgrader, det kan jag ta, men snön avskyr jag.
Full av entusiasm tog jag tag i papperssortering redan på kvällen, för vem kan leva ett normalt liv om en föreläsning ligger i helt fel hög? Jag beställde till och med böcker, kors i taket!
Nöjd och inte så lite förvånad över min nya, brinnande ambition fortsatte överraskningarna när jag kröp ner under täcket och jag låg lääänge och filosoferade (jag somnar så fort jag lagt huvudet mot kudden annars! Ibland innan det oxå...). Jag avundas mina klasskamrater som har dessa tankar varje dag och jag svär över att jag inte skrev ner det! Trodde jag verkligen att skärpa och målmedvetenhet skulle hänga sig kvar i min hjärna...? Idag känner jag mig lika urvriden och fånig som alla andra dagar. Men optimist som man är tänker jag kämpa för att det en dag ska surra förbi något som jag kanske kan gripa tag i och spinna vidare på.

Jag måste ju oxå berätta om spöket som jäklas med oss alla i det stora, gula huset i Mora. Redan första gången mina kurskamrater campade där märkte de av energi/känsla/eller vad man vill kalla det och känsliga för sådant som de är visste de ju att det var någon från "andra sidan väggen", men inte ondskefullt alls utan det (vi kallar det "han") undrade mest vilka tokstollar han fått i sitt hus. Under åtta, nio seminarium har han väl accepterat och kanske till och med börjat gilla oss för vi har inte blivit störda. Kan tänka att han haft det rätt underhållande, han har ju fått höra ett och annat *fniss*
Iallafall så tror vi att han nu förstått att detta var sista seminariet och blev lite upprörd! För helt plötsligt blev jag väckt flera gånger per natt (jag betonar igen att jag sover genast, hårt och närmast medvetslöst) av att vad jag trodde var Matts och barnen som stökade omkring nere i köket som vanligt varje morgon. Jag har insett nu efteråt att jag borde förstått redan då att det inte var samma dröm, fyra gånger per natt i tre nätter. Men jag får ju erkänna att om hjärnan är slö på dagtid så är den definitivt inte skarpare nattetid, så jag somnade om efter varje gång jag förbryllat kollat på mobilen och insett att tiden visade långt ifrån uppstigning och vem kan det då varit som stängde skåpluckor och kylskåpsdörren?
En morgon fann vi en blomkruka splittrad i vardagsrummet, vi var bara två som hörde dunsen under natten, med vad jag har hört så är inte Matts heller så snabbtänkt nattetid så han sprang inte heller ner för att kolla om det var någon som gjorde inbrott eller rent av gick i sömnen :)
Frodes strypkedja försvann spårlöst och vi hade oss ett gott skratt då vi insåg vem som tagit den. Kanske spöket hade lagt bort sin och behövde låna Frodes för att kunna skrämmas lite? Iallafall så tröttnade matte Fam och krävde tillbaka den efter två dagar, hon och Frode behövde ju faktiskt den till promenaderna och kunde spöket vara så snäll och lämna tillbaka det nu?
Påväg ut till bilen fann vi den prydligt lagd utanför bakluckan. Vi har alltså gått till och från bilen i två dagar och då har den minsann inte legat där. Nu riktigt blänkte den och drog allas ögon till sig. Vi bad spöket lugna ner sig lite för vi kommer ju igen i augusti för sluttentor och jag sov som en stock den natten, om det var för att jag fick vara ifred eller av utmattning kan jag inte svara på :)
Vad säger ni om det? Jag vet iallafall vad jag tror.

Jag tror jag talar för hela klassen då jag tackar Fam för den mest givande och häftiga "föreläsning" jag fått vara med på! Att se någon jobba så innerligt, proffsigt och riktigt var en fröjd för sinnet. Jag har aldrig blivit så övertygad och överväldigad i hela mitt liv och jag ska göra allt i min makt för att föra ryktet om din kunskap vidare till alla jag känner, vare sig de äger en häst eller inte.

3 kommentarer:

Malin sa...

Usch för spöken, jag fattar inte att du vågade vara kvar där.

Anonym sa...

Men Angel, då...nu har du fått mig att bli tårögd också!! Love ya´

Anonym sa...

hehe ja tänk att ha fams ambition och kunskap... hon besitter så mkt... Härligt! ja tänk jag som var ensam i de huset då... hehe... men visst är de så att man har känt av energi i de huset... :) tack för idag