Klantarsle?

Hermia <3
En dag ska jag ha en italienare som
är lika tuff som Hermis. Den ska få tro
att den är och fara fram som en jackrussell.

Täppas.
Han är inte bara vackrast,
han är den coolaste whippet jag
känner, grabben har både pondus
som en rottis och värdighet som
en saluki. En whippet i min smak alltså :)

Igår onsdag var jag ledig så jag tog mig en sväng ut till Alnön och Zadiyads kennel för rastning av hundar. Delade upp dem med pojkarna i ena svängen och flickorna i andra. Halvvägs på andra svängen tappade jag bort den svarta lilla råttan Hermia som tydligen tyckte skogen var roligare än vi andra, det spelade ingen roll hur mycket jag gapade. Nåväl, jag fortsatte hemåt och insåg när jag var innanför grinden att jag tappat Tias underbara, mjuka, lätta, fina gröna retrieverkoppel! Crap...
Hermia kom hem en halvtimme senare och jag andades ut. Då kunde jag äntligen ta tag i dammsugningen och hämtade mitt eget munstycke, en Twinner som jag anser att alla hem borde ha, och försökte återigen få av den från röret. Men se, DET gick inte utan den gick sönder! Jag vred av plasten. Vad är jag? He-man? Jag måste se upp så jag inte skadar någon med mina ofantliga krafter. Hoho.
Iallafall, när alla sysslor var färdiga packade jag in hundarna i bilen. Jag hade fått låna svärmors Volvo 855:a, en skitbra bil - förutom att den låser dörrarna själv, varesig nycklarna sitter i eller inte. Lyckligtvis var jag ju medveten om detta så jag stoppade duktigt bilnyckeln i fickan varje gång jag klev ur.
Rullade ner till grinden, hoppade ut med dörren öppen, öppnade grinden, hoppade in, körde ut, klev ur för att stänga grinden igen och lämnade dörren öppen. Tills jag såg en bil komma körandes mot oss. Pang! Så drämde jag igen dörren. Det stod IDIOT i pannan.
Paniken växte! Bilen var på, hundarna i bagageutrymmet och ingen mobiltelefon. Jag minns inte hur jag tog mig upp till huset men helt plötsligt pratade jag med Niklas och han, min riddare i skinande rustning, lovad komma med extranyckeln som tur var existerade. Så där stod jag, halvvägs ute i vägen med motorn i gång, skärrad och utan jacka. Det blåste svinkallt! Men inte kunde jag lämna hundarna heller, de var ju instängda stackarna! Efteråt påpekade Niklas lite försynt att jag kunde väl lånat en jacka från Maria ... *host*
Bilister som åkte förbi glodde surt på flickan som stod tryckt intill bilen och log ursäktande. Jag försökte se genom de tonade rutorna så inte mina stackars pälsklingar fick panik. Men de låg lugnt på sidan och verkade helt tillfreds. Såklart, vad annars? Det var ju jag som var halvt hysterisk. En gång tyckte jag att de låg lite för väl avslappnat! Herregud, de har fått koldioxidförgiftning! rusade genom skallen och jag började banka och ropa hysteriskt. Hundarna spratt upp och undrade vad fan som pågick. Då gick jag och plockade lite vitsippor istället.
Nilkas kom efter att ha legat efter en EPA-traktor och jag blev plötsligt vrålhungrig, tre sockerkaksskivor hos svärmor gjorde susen.
Somnade kvart i nio den kvällen. Kroppen var helt utmattad och hjärnan har väl inte följt med alls de senaste dagarna ...
Ser fram emot lite "lata" dagar i Mora i goda vänners lag :)

Over & out! /A