En sommar ...

Mina föräldrar bor idylliskt. De har ett litet vitt hus med snickarglädje och en välskött, prunkande trädgård med små tufsiga höns som spatserar omkring. Solen lyser ofta i Viksjö, på deras hus, tycker jag. Kanske är det så, kanske är det för att det är Hemma för mig, det spelar ingen roll. Bakom huset rinner en å och där på andra sidan, bor min syster. Min storasyster som jag ser upp till och beundrar, kanske för mycket ibland. Min syster är iallafall hästmänniska och en sommar hade hon lösdrift, alltså ett gäng unghästar som fick strosa på stora områden med både skog, slätter och backar. En dag gick jag dit. Det var varmt kommer jag ihåg för jag måste haft bikini. Hästarna tog väl ingen större notis om mig, jag var ju bara människa och mat hade de gott om så varför bry sig? Utom en. En liten fläckig sak som kom fram och snusade undrande, plockade lite med flärparna på shortsen, blåste varm luft på min bara mage.
Så stod hon så. Med den mjuka mulen tryckt mot magen. Det såg ut som hon sov. Ena bakbenet vilade så där nonchalant. Sen kom de, en och en och ställde sig på samma sätt. Så stod jag där i shorts och bikini med tre, fyra hästars mule tryckta mot magen.
Samma sommar rymde två av dem, min fläckiga favorit och så systers stora svarta cooling. De hade tagit sig över ån så vi försökte få dem tillbaka men genom att ta bron denna gång. Att vi bara vågade någonting så avskyvärt! Aldrig i livet, sa deras kroppsspråk. Vi gav upp vårt lirkande och lockande och väntade på havrehinken, småpratade lite, njöt kanske av solen. Så plötsligt börjar hon gå, min lilla vitbruna gräddbakelse, hon kliver rakt ut på bron och går säkert över trots att man ser ner mellan ribborna där ån rinner, kanske inte vilt och djupt, men ganska högt. Då blev jag förälskad och sa: Henne ska jag ha! För det var naturligtvis min förtjänst att hon gick över, eller hur? Jag tyckte nog att vi hade ett speciellt förhållande, hon och jag.
Sedan dess har vi skojat om det, jag, min syster och stoets ägare (som naturligtvis aldrig skulle göra sig av med gräddbakelsen, hon är minst lika omtyckt där!) att Vísla som hon heter är "min" häst.

Idag ringde min syster; Vísla har fått en spark som gett en spricka längst hela överarmen. Prognosen är inte lovande. Hon ska stå inom fyra väggar i åtta veckor, stilla. Bara stå, inte gå och absolut inte ligga. Jag vet inte varför det har gripit mig så... Kanske just på grund av den där sommaren...?