Sidor

fredag 14 september 2007

Mitt hjärta brinner för...


... en snubbe som ligger i soffan och petar på mig med foten och kallar mig gnällis. Jag fnyser förnärmat och kör in ett finger mellan revbenen, det enda stället som inte är skyddat av ett tjockt lager muskler. Han skriker som en döende skata, det är bara Niklas som kan skrika så, det låter rent ut sagt förjävligt - och jag älskar det! Jag skrattar så jag kiknar. Är han tjugosju eller fem? Ibland låter han vis som han är sjuttifem. Trots att han är rädd för spöket i vår lägenhet och skrynklar ihop ansiktet som en bäbis då vi hör ett misstänksamt ljud vet jag att han skulle skydda mig mot världens alla faror om han var tvungen. Han tycker jag är sinnesrubbad då jag måste vända kläderna rätt och ställa burkarna med etiketten åt samma håll. Jag undrar hur han kan låta bli att bädda sängen på tio dagar. Han tycker jag är löjlig som oroar mig för allt och ingenting och jag förstår inte hur han kan ta allt så lugnt. Han är kaos och jag är ordning. Och han gör mig hel.

5 kommentarer:

Anonym sa...

visst är det skumt, våra "knäppa" karlar gör oss hela *love to them*

Anonym sa...

Ni är iaf knäppast på jorden, det är därför jag tycker om er så! Kärlek är det bästa som finns. Den har allt... Skräckblandad förtjusning? ;)
Natti! <33

Anonym sa...

MORA!!! dax att blogga!!!

Anonym sa...

Så härligt skrivet. Fick mig att le och bli alldeles varm inombords :)

Anonym sa...

Ååå, vad fint skrivet! Och det är så sant... man kompletterar varandra liksom.