tokigangel

Jag blev helt enkelt stående i ett hav av röda och gula blad idag på promenaden. Det var nästan så där overkligt, så där som det kunde kännas när man var liten, när man var tvungen att stanna upp och dra ett djuuupt andetag. Leia kände det nog också, för hon kom tillbaka och ställde sig bredvid mig, tätt intill och tittade rakt ut i ingenting. Det var bara vi och den rödgula naturen. Ett lyckorus! Där går jag och tänker på vardagliga ting och kliver plötsligt ut i en tyst, hemlig sal med tak av rönn, pelare av gran och ett golv av ormbunke. Inte ett ljud, inga andra djur, bara jag och en svart knubbig hund och vi var viktigast i hela världen…

Jag tyckte vi stod där länge, men kanske inte. Helt plötsligt stövlar en hurtig gubbe förbi med full äventyrsmundering och gastar ett högt HEJ innan han klappar Leia bryskt på ändan och försvinner genom lövväggen. Snopet, kändes det minsann. Leia såg förvirrad ut och nästan lite förnärmad, men vem skulle inte det om man just blivit klatchad på rumpen av en vilt främmande mänska? Ögonblicket är förbi, min och Leias hemliga lövsal är plötsligt bara en del av skogen igen som hösten tagit i besittning och vi fortsätter. Men det var mäktigt …